Tove Lifvendahl:Även DN borde skilja på åsikter och nyheter

Dagens Nyheters chefredaktör och ansvarige utgivare Peter Wolodarski har fattat beslut om att för en dag i december överlåta chefredaktörskapet för tidningen till Greta Thunberg, världskänd klimataktivist och 17 år. Syftet är att göra ”en större ansträngning att uppvärdera klimatfrågan journalistiskt”.

Mot detta har bland andra Svenska Dagbladets chefredaktör Anna Careborg invänt och upplyst om att det står alla chefredaktörer fritt att på alla tänkbara sätt uppvärdera olika frågor utan att för den delen lämna över sin ansvarspost. Den tillträdande chefredaktören har i DN deklarerat att hon ser framför sig bland annat ”många granskningar som visar hur verkligheten ser ut” liksom ”intervjuer med personer som har mycket kunskap, till exempel forskare”.

Det låter ju bra, så vad är bekymret? Är inte invändningarna bara jagsvagt missunnsamma? Är det inte bara ett ”kul och nytänkande grepp” att den svenska flickan som fått stående ovationer både i FN och Davos, utsågs till TIME:s Person of the year 2019 och har lyckats skapa uppmärksamhet över hela världen, får möjlighet att vara tidningsmakare för en dag? Som Peter Wolodarski har svarat: ”Det är en dag, ska vi komma ihåg. Jag tror inte att vårt oberoende är i fara på grund av det.”

Jag tror att Peter Wolodarski har fel, vilket också hans oförmåga att argumentera och undanglidande attityd till den principiella frågan antyder: det finns helt enkelt inget bra svar på varför han reducerar sin journalistiska chefsposition till en glimrande guldkrona som för en stund kan sättas på den utvaldas huvud, men utan det vidhängande ansvar som alla chefspositioner medför. Att Peter Wolodarski nogsamt påpekat att hans juridiska ansvar kvarstår, gör det än tydligare.

För frågan handlar inte om Greta Thunberg eller klimatet, utan om hur Sveriges största dagstidning hanterar sin makt, och hur det i förlängningen påverkar medborgarnas förtroende för medierna. När förment oberoende nyhetsjournalistik inte klarar av att hålla sig ifrån opinionsbildning, skapas en otydlighet i läsarlöftet. Att denna olyckliga utveckling syns i andra länder, kanske främst i USA, är ingen förmildrande omständighet. Tvärtom finns det goda skäl att tro att en minskad tilltro till journalistiken kan vara en bidragande orsak till fördjupad polarisering, det läge då olika aktörer i samhället saknar förmågan att förstå varandra.

För att motverka det behöver medierna värna sin förmåga att tänka kritiskt och oberoende, så att den kan granska tillvaron nyktert och realistiskt, alldeles oavsett hur rådande forskningsläge eller politisk majoritet ser ut. Aktivism är en väsentlig del av samhället, och inom lagens ram ett legitimt sätt för samhällspåverkan, men det är inte nyhetsjournalistikens roll.

En samhällsinstitution som journalistiken ska varken låta sig bländas eller skrämmas. Ett redskap för att värna detta är att skilja på nyhetsförmedling och åsiktsbildning, det senare också kallat opinionsjournalistik. Alla tidningar har olika modeller för detta, med sina för- och nackdelar, och de har dessutom förändrats över tid.

SvD:s rådande ordning innebär att tidningen har två chefredaktörer. En för nyhetsförmedlingen och en för åsiktsbildningen på ledarsidan. Detta är för att läsarna så långt det är möjligt ska garanteras att dessa båda uppgifter hålls isär, och att de respektive uppdragen inte tillåts påverka varandra.

Skulle SvD kopiera DN:s modell skulle undertecknad vara underställd Anna Careborg, som dessutom skulle skriva söndagskrönika på ledarsidan. Det skulle för vår del skapa en oönskad otydlighet om rollfördelningen.

Ambitionen är i stället att läsarna både har kännedom om vilka åsikter den politiska chefredaktören har, och också kan lita på att politiska åsikter som chefredaktören för nyhetsförmedlingen eventuellt hyser varken märks i bevakningen eller arbetsledningen.

Detta är vad frågan handlar om. Att opinionsstarka personer lyfts fram eller att aktuella frågor synliggörs tillhör den journalistiska vardagen. Men att behandla sina ansvarstyngda förtroendeuppdrag med lättvindighet hör inte den seriösa journalistiken till.