Ragnar Josephson:Stadsbiblioteket

Gunnar Asplunds perspektivskiss över Stockholms stadsbibliotek och Observatorielunden. Biblioteket invigdes den 31 mars 1928.
Gunnar Asplunds perspektivskiss över Stockholms stadsbibliotek och Observatorielunden. Biblioteket invigdes den 31 mars 1928.

Det nya stadsbiblioteket skall förläggas där det stycke som finns kvar av den gamla Brunkebergsåsen möter de nyaste stadsgatorna. Observatoriehöjdens norra parti, avbrutet genom ett ofantligt oordnat grustag, omgärdas av Odengatan och Sveavägen; i deras skärning skall den nya byggnaden resa sig.

Publicerad
Denna artikel var införd i SvD den 23 februari 1922.

Denna artikel var införd i SvD den 23 februari 1922.

Annons

Det är knappast ett tacksamt läge för en monumentalbyggnad; det ligger och slits mellan tvenne principer. Observatoriehöjden är berättigad så väl genom ålder som värdighet att vara behärskaren av detta stadsområde. Vilken storslagen anblick skulle här ej kunna skapas, om gatusidorna nedanför höjden lämnades obebyggda och en terrassformigt lagd bebyggelse organiserade branten, måhända med ett dominerande krön. En dylik arkitektonisk behandling av terrängen, där höjden vore det bestämmande och husen underordnade, följande dess stigning, skulle här säkerligen kunnat bliva av utomordentligt intresse, bland annat givande impulser till konstnärliga terrass- och trapplösningar, överhuvud till alla de sköna grupperingar och rytmiska motiv, som en hög terräng kan skänka. Man minnes vid anblicken av denna nu oländiga, oordnade höjd att det varit dylika naturförutsättningar som framdrivit såväl några av de ståtligaste som några av de mest pittoreska arkitekturbilder, Europa äger. Det förefaller, som icke alla möjligheter vore prövade för ett dylikt omhändertagande av åsen, utrönande även de ekonomiska fördelar, som härmed möjligen kunde vinnas och berättiga de offer i gatutomter, som samtidigt finge lov att göras. Visserligen har arkitekt Asplund redan för några år sedan gjort en mycket uppslagsrik plan för Observatoriehöjdens gestaltning, men den vilade på förutsättningen av stor bebyggelse längs Sveavägen. De givande stadsbyggnadsgrepp, som denna planering trots detta visade, gör det än mer motiverat att önska en förnyad idélösning av hela terrängens arkitektur innan man binder fast stadsplanen. Även om det något skulle fördröja stadbiblioteksfrågan, vore det av största intresse att se ännu en brottning med denna väldiga, tacksamma uppgift.

Annons
Annons

Den andra stadsplaneprincip, som övar sin inverkan på detta område, är Sveavägens storstadsmässigt tilltagna anläggning. Med höga byggnader går den breda stråkvägen fram, och från Kungstensgatan till Odengatan ligger nu en bred remsa till förfogande och synes vänta på att bliva praktiskt använd. Det faller sig givetvis naturligt att då här fortsätta bebyggelsen i anslutning till gatan för övrigt och på det stadsplaneförslag, som föreligger, är även detta utfört. Ett par offentliga byggnader av rektangulär utsträckning, varav den ena Stockholms handelshögskola, äro sålunda tänkta förlagda bredvid varandra, något indragna från Sveavägens fasadlinje, med ingångarna tagna från Sveavägen, och sist i raden, något skjuten framför de båda grannarna, ligger slutligen det kvadratiska Stadsbiblioteket som en kraftig hörnkoloss. Själva hörntomten vid Sveavägen och Odengatan är hållen som öppen förplats till biblioteksbyggnaden och dess entré ligger mot denna plats, alltså mot Odengatan. Vegetation är ordnad framför de båda förstnämnda byggnaderna liksom också mellan byggnaderna och på det stora öppna området vid Odengatan och grönskan skall på detta sätt förmedla övergången från gatorna till den planterade höjden.

Under förutsättning att det av praktiska skäl är nödvändigt att Sveavägen belägges med stora byggnader framför höjden och denna däremot lämnas arkitektoniskt outnyttjad, torde den här föreslagna planeringen bliva mycket förtjänstfull. Den skänker, såvitt det med sådan anordning är möjligt, ett stycke utblick mot åsen, den sammanbinder åsen något med gatan och den ger stadsbiblioteket självt ett läge, på en gång av en viss monumentalitet och i det pulserande gatulivets mitt, såsom en dylik institution önskar. Ett fel synes mig dock möjligen det vara, att monumentalbyggnaden måste vända ryggen mot själva staden genom att orienteras mot Odengatan; ett stort portalmotiv mot Sveavägen skall dock i någon mån neutralisera känslan härav.

Annons
Annons

Det föreslagna stadsbiblioteket är löst efter en enkel och stor plan: huvudrummet och hela byggnadens kärna är en utlåningshall av stora dimensioner, cirkelrund och täckt av betong och glaskupol, som ger den ljus; som tangenter till denna cirkel äro fyra byggnadslängor uppförda, bildande en liksidig kub; dessa längor innehålla i sina fyra våningar alla övriga behövliga utrymmen, såsom bibliotekssalar, bokförråd, studiesalar, föreläsningsrum. Åt Odengatsplatsen ligger huvudportalen, från vilken en stor trappa perspektivistiskt avtagande uppåt, stiger direkt in i utlåningshallen, som ligger i andra våningsplanet.

Det konstnärliga intresset är knutet vid denna trappa och denna hall, som lova att forma en helt modern interiörbild av hög rang. Redan genom den tre våningar höga, glastäckta portöppningen skymtar man från gatan hela det bokfyllda innanmätet; man stiger in genom den väldiga entrén upp för huvudtrappan, formad som en enkel, djup, uppåt avsmalnande korridor, och ser alltjämt kupolsalens skatter hägra framför sig. Och när man så kommit upp, står man i en cirkelrund ljusfylld amfiteater, helt byggd av böcker. Arkitekten har använt boken som ett arkitektoniskt material. Från det mönsterlagda stengolvet upp till kupolens fäste gå bokraderna upp, täckande varje yta, såväl huvudvåningens som de amfiteatraliskt tillbakaskjutna övervåningarnas hela väggfält, deras barriärer, deras trappor. Det är mig icke bekant om det praktiskt låter sig bekvämt göra att hava böcker på de höjder, som här ifrågakomma. Man får hoppas att så är fallet, ty intrycket av denna ljusa kupolsal, som saknar varje annan synlig fast möbel än en rund disk mitt i rummet, och där boken ensam bär upp såväl den inre meningen som den yttre formen, måste bliva i hög grad stimulerande och stark.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 23 februari 1922.

Denna artikel var införd i SvD den 23 februari 1922.

Hela den förenklade, men stora rumsverkan, som Asplund här i nära anslutning till modern stilsträvan planlagt, synes verkligen äga ett släktdrag med antikens rumsbildning, ehuru detaljformer och material äro så vitt skilda.

Denna artikel var införd i SvD den 23 februari 1922.

I fråga om ytterarkitekturen är greppet måhända lika målmedvetet, men icke av samma styrka. Det hela är byggt på verkan av den på ett lågt soubassement vilande, massiva byggnadskroppen, över vars mitt kupolen välver sig. Mitt i huvudfasadmurens osmyckade yta med dess rader av fönsterhål är en nära nog till tellfoten gående urtagning gjord – portalen infattad av dubbla korintiska jättekolonner. Detta motiv, upprepat på tvenne av de andra sidorna, är avsett att stå som enda insats i den för övrigt tunga massan. I och för sig kan detta säkerligen göra sig kraftigt gällande och är motiverat av interiören. Men det synes mig som i den nästan tendensiöst rationella arkitekturbehandlingen, där allt är inriktat på att vara renodlat bygge utan lyxdekoration, kolonnuppställningen verkar påsatt, i brist på en ur själva den moderna arkitekturen uppvuxen form. Dessutom förefaller det, som om i en arkitektur, vilken huvudsakligen arbetar med muryta och murhål, proportioneringen av dessa voro medlet att nå rytm och spänstighet i byggnadskroppen. Helt visst svarar arkitekten, att en sådan verkan icke är avsedd, utan framför allt tyngd och massverkan. Mycket är även huset beroende av material och färger hos mur och kolonner, vilket väl inte på nuvarande förberedande stadium äro bestämda. Fasadbehandlingen för övrigt kommer givetvis även att undergå en sista filning, innan det stora bygget igångsättes.

Det Asplundska projektet är i varje fall en synnerligen intressant exponent på en radikalism som når stor effekt ge nom logisk planlösning och intensifiering av en eller ett par huvudgrupper, med bortskärande av allt oväsentligt. Att denna moderna stilsträvan icke ännu i allt lyckats få sin egen nya form och att den nya form den dock har ännu icke alltid fått ädel slipning, hindrar icke att den bär på övertygande och robusta krafter av förnuft och konstnärlighet.

Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons