RecensionScenvår 2018
En genial värmländsk kurd intar Hemsö
Hemsöbor är vi allihop – del av ett påhittat nationalistiskt projekt av Skansenromantik och jantelag. Strindberg såg igenom idyllen och det gör också Andreas Boonstra när nu Özz Nûjen får agera Carlsson.
Hemsö – detta ursvenska Legoland, hopsatt av föreställningar om allt som är äkta svenskt: syrendoft, hav, tystlåtna skärgårdsbor, sprit, bryggdans och flaggor som fladdrar mot somriga skyar. Det är ingen slump att romanen ”Hemsöborna” är ungefärlig samtida med att Arthur Hazelius bygger upp Skansen. Yttervärlden bankar ständigt på dörren, då som nu. Såväl August som vi själva behöver något att klamra oss fast vid, några absoluta värden. Om det så bara är jantelagen.
August Strindberg låter Carlsson – mannen som ska rädda jordbruket på Hemsö – vara värmlänning, vilket förstås gör urbefolkningen djupt misstänksam. Andreas Boonstra, som nu stuvat om och moderniserat stycket, och låter vår agronom vara kurd. Özz Nûjen kommer in på scenen som ett yrväder en aprilafton, just som han ska – men kan man verkligen lita på en utböling? Nûjen spankulerar omkring på scenen, mestadels som sig själv. En sympatiskt driftig nöjesentreprenör. Han har suverän publikkontakt och blir en avslappnat fryntlig men dock stötesten för alla eventuella smygrasister på ön och bland publiken.