På Soneva Fushi går du barfota med Hollywoodstjärnorna

Lunchtid på Maldiverna. Restaurangen börjar tömmas på folk. Eva Malmström Shivdasani tar av sig solglasögonen och spänner ögonen i mig.

– Du måste stänga av wifi:n på Ipaden om din son ska leka med den. Strålningen får hans lilla hjärna att koka.

Sedan får jag en lång föreläsning om vår naiva syn elektromagnetiska frekvenser. När ekoturismens okrönta drottning brinner för något, gör hon det ordentligt. En stund senare ger hon mig en liknande lektion i ämnet plast.

– Eva går på ett annat varvtal, allt går lite fortare för henne, förklarar en servitör senare för mig.

Den andra oktober 1995 var på sätt och vis startskottet för den exklusiva ekoturismen. Då öppnade Sonu Shivdasani och Eva Malmström Shivdasani hotellet Soneva Fushi på Maldiverna. Det blev en omedelbar succé. Gästerna älskade att äta middag barfota för att sedan cykla hem längs slingrande djungelstigar.

Sonu och Eva döpte så småningom sin filosofi till ”intelligent luxury” och än idag är Soneva Fushi själva sinnebilden av det något slitna uttrycket barfotalyx. Statschefer, tech-miljardärer, Hollywoodstjärnor. Madonna, Beckhams, Richard Branson. Alla har lagt sina skor i en påse med texten ”No news, no shoes” och klivit i land på hotellön. Själv har jag sneglat efter Salma Hayek som enligt Instagram ska befinna sig på ön. Utan framgång.

Eva Malmström Shivdasani har inget att säga om saken, hon droppar ogärna namn, men konstaterar att folk tycks sänka axlarna här:

– Kanske handlar det om att alla är barfota, men när vi har berömda personer på besök är det sällan någon av de andra gästerna som bryr sig.

Eva Malmström föddes i Karlstad. Pappa Hans var pilot och familjen flyttade ofta. Större delen av Evas uppväxt bodde de i Sollentuna men hon känner sig betydligt mer hemma i Karlsborg vid Vätterns västra strand. Där låg sommarhuset, en gammal lanthandel, som fortfarande är i familjens ägo. Eva och Sonu åker fortfarande dit och hälsar på mamma Sonja varje sommar.

Pappan jobbade för SAS och Eva utnyttjade flitigt hans fribiljetter. Hon älskade att resa. Hon flyttade till Paris för att bli designer men det slutade med en framgångsrik modellkarriär. Eva har prytt många av de största modemagasinen – Vogue, Harper’s Bazaar och Elle – och jobbat med några av världens främsta fotografer.

– Helmut Newton var en kär vän men han tjatade alltid om att få fotografera mig naken. ’Aldrig i livet’, sa jag.

Våren 1986 befann hon sig på en båt i Monaco. Kompisarna tittade på Formel 1 men Eva var inte intresserad så hon låg kvar på däck och solade. Vid ett tillfälle tittade hon upp och mötte då blicken från en man på en intilliggande båt.

– Jag minns ögonblicket så väl, det var som att kliva in i en tunnel.

Killen på den andra båten var Sonu. Han ler åt minnet:

– Det fanns en omedelbar attraktion, så var det. Men det jag verkligen föll för var Evas energi, hennes kvicktänkthet, hennes positiva livssyn och humor.

Vid den här tidpunkten hade Eva gjort flera modelljobb på Maldiverna och förälskat sig i platsen.

– Det var helt oexploaterat. Vi sov i hyddor med jordgolv och gick upp tre på morgonen för att hinna bli sminkade innan solen gick upp. Men jag var helt tagen, jag visste att jag ville bo här en dag.

Hon tog med sig nya pojkvän dit, och Sonu kände likadant.

Eftermiddagssolen sänker sig över Soneva Fushi. Vi sitter i restaurangen Out of the Blue på atollens norra spets och dricker nypressad sellerijuice. Indiska Oceanen kluckar under våra fötter. Sonu Shivdasani masserar näsroten.

– Vad man betraktar som lyx är subjektivt. Först måste man förstå att kontexten för rika människor förändrats radikalt. Tidigare levde de i stora palats, idag bor de i storstäder. Lyx handlar mer än något annat om unika upplevelser. Att erbjuda samma saker som går att hitta i Paris, London eller New York är meningslöst.

En av dessa sällsynta upplevelser är att äta middag på en restaurang uppe i träden, sex meter ovanför en grönsaksodling, för att därefter avsluta kvällen med att klättra upp i ett observatorium och kika på stjärnhimlen.

Sonu Shivdasani är son till en legendarisk indisk affärsman och har studerat vid Eton och Oxford. Ett av hans huvudämnen var engelsk litteratur, något han haft nytta av som hotell-entreprenör.

– Shakespeares dramer byggde på ”Suspension of Disbelief” (ett slags kontrakt mellan berättare och åskådare där den senare väljer att acceptera ramarna i en historia trots att de innerst vet att det inte är verklighet). Vi har samma filosofi här: ta av dig skorna, undvik nyheter, lämna omvärlden utanför och kliv in i en annan berättelse.

Om lekfullheten är ett signum, är miljömedvetenhet en annan. På Soneva Fushi finns inga engångsflaskor med skönhetsprodukter, inget influget vatten. Här finns däremot en solcellsanläggning och ett ekocenter med sopsortering. Sonu och Eva brinner för hållbarhet. De arrangerar miljökonferenser med statschefer, entreprenörer och forskare. Svenske professorn Johan Rockström har varit här flera gånger.

Jag påpekar att jag flugit i femton timmar för att komma hit. Och att många av deras gäster tar privatjeten.

– Det är inte idealt, säger Eva, men människor kommer inte att sluta resa. Vi gör vad vi kan här och två procent av våra intäkter går till direkt till en fond som bland annat bidragit till att bygga vindkraftsanläggningar i Indien och en halv miljon träd i Burma.

En servitris kommer fram med en telefon. Eva ursäktar sig, chefskocken behöver diskutera några detaljer i kvällens meny.

– Jag har ingen egen mobiltelefon, förklara hon sedan.

På riktigt?

– Absolut, jag har inget behov. Jag är ju chef, vem ska säga till mig, haha. Sonu och jag har inget wifi i vårt hus heller.

Sonu Shivdasani beställer ännu en sellerijuice. Han är extremt noggrann med sin diet. Vilket har sin förklaring. För något år sedan slutade en hostattack med att han fick akut andnöd. En biopsi visade att han hade flera tumörer, varav en kramade om kroppspulsådern. Han har nyligen kommit tillbaka från Europa där han behandlats med både cellgifter och alternativ medicin. Idag mår han bra men dagen före var sämre, förklarar han.

Sjukdomen hindrar dem dock inte från att bygga vidare på sitt imperium.

Efter den initiala succén med Soneva Fushi öppnade de flera syskonhotell. Dessutom köptes en hotellmanagementrörelse. Under varumärket Six Senses drev de ett femtontal hotell och ännu fler spa.

– Vi var mer framgångsrika men efter tag började jag känna mig frustrerad, säger Sonu. Jag ägnade dagarna åt att träffa investerare, analysera budgetar och flyga mellan olika hotellbyggen. Arbetet blev för själlöst.

Six Senses såldes för några år sedan och nu fokuserar de helhjärtat på de egna hotellen (Soneva Fushi och Soneva Jani på Maldiverna, Soneva Kiri i Thailand, och inom inte alltför lång framtid öppnas ett Soneva-hotell i Japan och ytterligare ett på Maldiverna.)

– Världen förändras snabbt och som hotelloperatör måste man snabbt kunna följa med. Allt handlar om att skapa unika upplevelser, vilket kan vara är ett problem för de stora kedjorna. Ta Ritz Carlton eller St. Regis – de gör fina hotell men skulle gästerna märka om de bytte skyltar med varann?

Ett glatt tjut hörs i bakgrunden. Det är en gäst som kastat sig ut i vattenrutschkanan som slingrar sig ner i Indiska oceanen. En av många lekfulla detaljer på Soneva Fushi.

– Ja, vi kanske är lite barnsliga, skrattar Eva. Men det är ju så, när man skrattar mår man bra. Snart kommer vi även att ha en linbana uppe bland träden. En idé jag fick för tio år sedan. Och jag som är så höjdrädd...

Fotograf: Dan Kullberg