Varje ord vet något om den onda cirkeln

HAR DU EN NÄSDUK, frågade min mor varje morgon vid porten, innan jag gick ut på gatan. Jag hade ingen. Och eftersom jag inte hade någon gick jag tillbaka in i rummet och hämtade en näsduk. Varje morgon hade jag ingen, eftersom jag varje morgon väntade på frågan. Näsduken var beviset för att min mor beskyddade mig på morgonen. Under dagens andra timmar och sysslor var jag hänvisad till mig själv. Frågan HAR DU EN NÄSDUK var en indirekt ömhetsbetygelse. En direkt skulle ha varit pinsam, något sådant fanns inte bland bönderna. Kärleken klädde ut sig till en fråga. Endast på så sätt kunde man uttala den, torrt och bestämt i en ton av befallning, som ett handgrepp i arbetet. Att rösten var barsk underströk till och med ömheten. Varje morgon gick jag en gång utan näsduk till porten och en andra gång med en näsduk. Först då gick jag ut på gatan, som om även min mor var med näsduken.

Och tjugo år senare var jag sedan länge ensam med mig själv i staden, översättare på en maskinfabrik. Klockan fem på morgonen steg jag upp, halv sju började arbetet. På morgnarna dånade fosterlandshymnen ut ur högtalaren över fabrikens gård. På lunchrasten arbetarkörerna, men arbetarna som satt och åt hade ögon tomma som bleckplåt, händer kladdiga av olja, deras mat var inlindad i tidningspapper. Innan de åt sin lilla fläskbit skrapade de med kniven bort trycksvärtan från fläsket. Två år förflöt i sin vardagliga lunk, den ena dagen var den andra lik.