Frankrike upplever en demokratins kris
kommentar | 21 april
Om den 11 september utgör ett märkesdatum i nutida amerikansk historia, betraktas den 21 april som en alldeles särskild dag för Frankrike. 21 april slog Jean-Marie Le Pen ut socialisten Lionel Jospin från att delta i den andra omgången av presidentvalet. Nationella fronten, den populistiska högern, kunde inte längre avfärdas som en uppkäftig men marginell missnöjesrörelse.
Vems var ”felet”? Hur uppstod den mentalitetsförskjutning bland franska medborgare, som ledde till att man föredrog inskränkt demagogi framför socialdemokratins beprövade och rationella samhällssystem? 21 april har blivit en traumatisk referens i fransk debatt. I bittra toner överfaller nu franska intellektuella varandra i ett ömsesidigt utpekande av ”syndabockar”. Man försöker definiera vad för slags intellektuell diskurs som kan ha berett marken för dessa högerpopulistiska opinioner.
Kulturjournalisten Elisabeth Lévy har skrivit boken ”Les maîtres censeurs” (J C Lattès), som i en granskning av främst de senaste
tio årens debatter blottlägger den outtalade censur som utövas inom de intellektuellas ankdamm. Hon pekar på den politiska korrekthet som utvecklas då känsliga ämnen undviks och somliga intellektuella tystas ner. Ett av hennes exempel är idéhistorikern Pierre-André Taguieff. Under många år har han kritiskt och osentimentalt analyserat fransk rasism och kartlagt nationella frontens utveckling, men detta har bara lett till att han blivit alltmer utstött. Taguieff ser inga enkla lösningar i form av antirasistiska fackeltåg och han tror inte på medial utfrysning av de medborgare som fallit för högerpopulism. Tvärtom har ju Le Pens stöd vuxit under de senaste 15 åren. Taguieff försöker förstå även de mest obekväma sanningarna och skapa förutsättningar för en nyanserad dialog. Elisabeth Lévy skildrar emellertid hur han stundtals hejdats i akademiska kretsar och media av det han kallar ”tankens gränsvakter”.
En annan oberoende person är sociologen och tidskriftsredaktören (för Le Débat) Marcel Gauchet, som
utreder demokratins kris. I böcker och essäer diskuterar han hur vi kan bevara en nationell samhörighet i moderna samhällen, där klyftorna växer mellan eliterna och folk som alltmer identifierar sig med mindre etniska och etiska grupperingar, mot det större kollektivet. Gauchet tar upp komplexa kulturproblem och pekar på medborgerliga splittringstendenser i det mångkulturella samhället. Denna typ av analys anses av många spela Le Pen i händerna och Gauchet avfärdas som suspekt.
Just de nämnda Taguieff och Gauchet buntas ihop med bland annat Michel Houellebecq och Alain Finkielkraut i en uppmärksammad ny pamflett av historikern Daniel Lindenberg: ”Le rappel à l”ordre - enquête sur les nouveaux réactionnaires” (Seuil). De ses som ”subversiva traditionalister”, kulturpessimister, och anklagas för att formulera en reaktionär kritik mot 68-generationens värderingar och politik, det mångkulturella samhället, islam osv. Trots att det rör sig om disparata personligheter, som blottlägger samhällsproblem i skilda
typer av publikationer (essäer, debattböcker, sociologiska forskningsrapporter, romaner), dras de alla över en kam av professor Lindenberg. Just det faktum att de uttrycker sig i olika former och inte framträder som grupp, men alla har ett marxistiskt förflutet, ser han som ett tecken på att det pågår en fundamental opinionsförskjutning åt höger. Det är denna han vill varna för.