Stan är full av skalder
Han står något framåtlutad, med handskar, halmhatt och promenadkäpp i hand, och ser ut som om han just ska hälsa på någon. Just så var det också, och denne någon var inte vem som helst. Det var fan själv som Hjalmar Söderberg så hövligt tog av sig hatten för.
Men den onde får betraktarna
föreställa sig för sin inre blick när Peter Lindes Söderbergskulptur kommer på plats i Humlegården. I verkligheten står han staty i Glyptotekets trädgård i Köpenhamn.
Mötet mellan de båda herrarna ägde rum 1906, och finns förevigat i ett foto som har återgivits i de litterära sällskapens tidskrift Parnass. Det var där skulptören Peter Linde såg det, och insåg att det var en lämplig utgångspunkt för statyn som Hjalmar Söderbergsällskapet hade resonerat med honom om.
Sällskapet, som i år firar 25-årsjubileum, hade länge diskuterat idén om en skulptur av Hjalmar Söderberg men det var först 2006 som planerna tog fastare form.
–Då tillsatte vi en statygrupp, med uppgift att förverkliga idén, berättar Hjalmar Söderbergsällskapets ordförande Nils Sjöstrand.
–Vi ville absolut ha en porträttlik skulptur i helfigur, och därför uppvaktade vi inte Stockholms stad. I så fall hade det blivit en tävling och då hade det säkert blivit någonting nonfigurativt. Vi valde att göra en donation till staden istället, och så kontaktade vi Peter Linde för vi visste hur han jobbar.
Peter Linde blev genast intresserad och gjorde på eget initiativ en skiss i form av en liten modell. Skissen föll i god jord, och när Söderbergsällskapet nu hade något att visa upp började också pengarna att flyta in. En anonym donation på 50000 kronor blev grundplåten, och därutöver har ytterligare 600000 kronor samlats in.
Förra våren skrev Söderbergsällskapet kontrakt med Peter Linde, under hösten undertecknades donationsdokumenten med Stockholms stad, och nu är alltså Hjalle klar–både Peter Linde och Nils Sjöstrand är Hjalle med Söderberg sedan länge.
Skulpturen står än så länge i trädgården utanför Peter Lindes ateljé i Saltsjöbaden, nypatinerad och mörk, men käppkryckan i form av ett ormhuvud blänker mässingsgul, och handskarna i vänsterhanden är lackröda.
–Visserligen var Hjalle alltid oerhört välklädd, men jag vet inte om han hade några sådana handskar i verkligheten, säger Peter Linde, som naturligtvis har läst in sig ordentligt på Hjalmar Söderberg under arbetets gång.
–Däremot skriver han om ett par röda handskar i Förvillelser, och jag tänker mig att någon som undrar över skulpturen läser Förvillelser och plötsligt gör kopplingen, det vore kul, tycker jag. Men man kan också se det röda som en symbol för kontrollerad passion, och det är ju inte helt fel.
Peter Linde har inte lämnat någonting åt slumpen. Han undrade över Hjalles rock på fotot, och tog kontakt med Nordiska museet som visste besked, och hjälpte honom att få låna hem en äkta bonjour för att skärning, veck och fall skulle bli korrekta. Också fotbeklädnaderna har han studerat i detalj, trots att de bara syns till hälften.
–Det är nämligen inga vanliga skor, det här, det är snörkängor, förklarar han.
Klackarna är ett par centimeter höga, kan man tillägga, vilket förklarar att skulpturen är 1,77 hög. Hjalmar Söderberg själv var 1,74.
–Sedan tillkommer en sockel på en halvmeter eller så. Det är för att hundarna inte ska kissa på honom, då skulle benen bli gröna.
Peter Linde hade helst sett att skulpturen hade placerats på Kungliga Bibliotekets trappa, men det visade sig omöjligt.
–Nu hamnar han snett framför KB i stället, där Humlegården vetter mot Birger Jarlsgatan, säger Nils Sjöstrand och tillägger att han gärna vill diskutera täckelset med Peter Linde som rimligen vet mer om statyinvigningar än han själv.
Hur det än blir, om täckelset sömmas av frivilliga i Söderbergsällskapet eller om det ordnas på annat sätt, så är det bestämt att det ska falla den 11 september, av alla datum.
–Det var det enda datum som var ledigt för ett sådant här evenemang, men i sann söderbergsk anda är det ingenting som stör oss, säger Nils Sjöstrand.
Hjalle själv var inte den som skulle ha låtit sig anfäktas av den symboliska laddningen i ett visst datum. Han trodde inte på gud, och inte på djävulen heller, även om han lyfte på hatten när de möttes.