Tydligt varför hon dubbats till americanans urmoder

Bakom mig sitter en herre med en låtlista och bockar nöjd av låt efter låt. Han var på plats på Emmylou Harris och Rodney Crowells konsert på Stockholm Waterfront i fredags och han är redo med pennan även under Lucinda Williams spelning. Han är inte ensam om att bevittna bägge konserter - ett högst godtyckligt ögonmått berättar att åtminstone en tredjedel av publiken är densamma. Och majoriteten av dessa är av arten kalenderbitare som älskar det där med att jämföra olika låtlistor samt att applådera vid gitarrsolon. Det är lite fint att dela denna helg, det är nästan så att vi nickar mot varandra så där som man gör när man tar samma buss till jobbet.

Det skiljer bara sex år mellan Emmylou Harris och Lucinda Williams – kvällens huvudperson fyllde 60 år i januari - men musikaliskt känns det som en mindre evighet har förflutit. Harris och Crowells spelning var ett vackert uråldrigt countrykonvent, där man faktiskt på riktigt får lust att leka Pete Seeger och hugga av den unge elgitarristens sladd. Williams är en samtida rockstjärna och intar scenen med en pondus som direkt gör det tydligt varför hon dubbats till americanans urmoder.