Recension

Stora stygga vargenSmart och roligt tilltal när sagans handling vänds

Ola Johansson
Publicerad
Annons

Det börjar med ett yl och slutar med en puss. Så går det egentligen inte i sagan om Rödluvan och vargen, men det är just det som är poängen med Katja Krohns äventyr: folk och fä behöver inte vara som de är, eller, rättare sagt, bli som de en gång var. Pjäsen är en kontramoralisk fabel där sagans brutala förlopp ifrågasätts genom nya roller och regler.
Rubert (Anders Öhrström), vargens tonårsgrabb, vill över huvud taget inte bli varg. Ty han tycker vargar bär sig så illa åt i sagorna. Dessutom mobbas han av griskultingarna i skolan för sin glupska fars skull och för att han har gått och blivit förälskad i Rödluvan. Och då vet han ändå inte om att pappa har råkat sluka mamma varg när deras kärlekslekar blir för upphetsade under fullmånens sken.

”Stora stygga vargen” riktar sig till alla mellan
6 och 99 år och drivs av fysiska utspel som smidigt pendlar mellan djuriska behov, barns leklystnad och vuxnas begär. En flink orkester kompar händelseförloppen med reggae, blues och jazz. Det hela framstår som en finsk-svensk Djungelboken med björnar, vargar och rävar i livliga heldräkter (Mona Blombäck), temperamentsfulla masker (Mila L Roberts) och ett blommigt dekormåleri (av regissören Jalle Lindblad) inramat av björkar.
De unga rovdjuren är trötta på föräldrarnas machokultur och ställer inte längre upp på hot eller våld mot tamdjur. Inte mot människor heller. När sagan hinner ifatt handlingen och Rödluvan (Sarah Broberg) ger sig iväg till mormor med sin korg, tar Rubert saken i egna händer. I en rafflande slutscen ingriper låtsaskompisen Grodan - som ett slags deus ex machina - och räddar alla som slukats av den stora vargen genom att klippa upp hans mage med en jättesax.
Det är mest föräldrar som skrattar i bänkraderna, medan barnen tycks försöka hänga med bäst de kan.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons