Angiveriet var gemenskapens pris

Nostalgi kan, i vissa sammanhang, bli till en farlig och svårbotbar åkomma. Det är den insikten jag bär med mig efter många timmars läsning och tv-tittande om Berlinmurens fall och DDR:s hädanfärd.

Det var minsann inte bara en del ”ossis” (medborgare i det forna DDR) som ville hävda sig mot ”wessis” (de tyskar som hade sin hemvist i Västtyskland), också svenska intellektuella med ideologiska band till DDR kände sig manade att försvara det forna DDR mot det förenade Tysklands västliga del. NÅGOT gott måste det väl ha funnits i ”arbetarnas och böndernas” paradis. (kulturarbetarna, på tyska ” die Kulturschaffenden”, var liksom en underavdelning av arbetarna i allmänhet.) Sant, kvinnornas ställning hade förbättrats genom utbyggnaden av barnomsorgen. Det rigida tyska skolväsendet öppnades så att begåvade barn, utan hänsyn till social bakgrund, fick samma chanser till högre utbildning som akademikerbarn. Och tänk på semesteranläggningarna för det arbetande folket! ”Kraft durch Freude”, ”Styrka genom glädje”, kallades det visst.