Canetti förblir sin egen främsta levnadstecknare
Med lust och en privatdetektivs nit har Sven Hanuschek skrivit en monumental biografi över Elias Canetti. I väntan på ännu hemliga dokument är dock Nobelpristagaren forfarande sin egen oöverträffade biograf.
Att ägna sig åt Elias Canettis verk kan lätt utmynna i en irriterande mängd frågor. Betyder det han skriver egentligen något helt annat, eller är han verkligen så hänsynslöst uppriktig som det verkar? Döljer sig inte alltid en eller annan bakslug räv bakom varje hundöra man av förargelse måste vika in på boksidorna under läsningen av honom? Hur reda ut om hans tirader är uttryck för en skenbar eller verklig visdom, för ett genuint eller konstlat tilltal? Av samma skäl handlar det aldrig om ren och skär aversion mot honom, utan om något än värre: om en kliande känsla av att under läsningen möjligen ha missat något väsentligt i hans texter; något som kanske har att göra med en lek med identiteter eller med intrikata tankar om mänskliga omvandlingsprocesser. Under sådana rådvilla omständigheter kan det vara behjälpligt med en uttömmande biografi om den författare som vigde sitt liv åt just ”förvandlingsdjuret människan”, en definition inte minst gångbar på Canetti själv. Och ändå inte. Ty de grundliga
undersökningar av det egna livets och den egna personens obönhörliga förändringar som han ägnade sig åt, och detta uttryckligen för att skydda sig från glömskan och döden, är samtidigt i det närmaste statiska i sin konsekvens och regelbundenhet.