”I decennier skapade han feststämning”

Man kan alltid önska att livet höll öppet längre än mellan seven och eleven. Under ett drygt halvår har mina fem närmaste författarvänner gått bort. Klaus Rifbjerg mötte jag 1958 vid en morkulla och en butelj Chambertin; han höll hög stil men var lika hemma i en städerskas kamp för sin värdighet som i Olof Palmes tankar när han lät denne gifta sig med tronföljaren Margrethe.

Hans hundrafemtio volymer ligger spridda över samtidshavet, några är undervattensgrynnor, andra är bebodda öar, somliga seglar man förbi på väg till en läig vik, ett inbjudande badhus, en herrgård på en grönskande slänt.