Kärleksfull hyllning till skrivkrampen

En tid efter Raymond Roussels självmord på ett hotell i Palermo 1933 utkom en liten bok med titeln ”Hur jag skrev några av mina böcker”. Roussel avslöjade där att hans egensinniga romaner, tvärtemot vad hans beundrare surrealisterna antagit, alls inte var det inspirerade resultatet av en vilt skenande fantasi. I själva verket var de mödosamt konstruerade enligt ett rigoröst regelverk som författaren själv uppfunnit, ett system baserat på olika formella hinder som gjorde dem till ett slags självgående prosamaskiner. En ”automatisk” skrift, sålunda, men förstås raka motsatsen till det ocensurerade flöde från det undermedvetna som surrealisterna så fåfängt eftersträvade.

Roussel rensades ut från den surrealistiska historieskrivningen och framstår idag snarare som en föregångare till Raymond Queneau, Georges Perec och andra pillemariska hantverkare i OuLiPo-gruppen, skrivjuntan för potentiell litteratur som ägnar sig åt just detta slags lekfulla formexperiment enligt principen: ju strängare regler desto friare konstnärligt skapande.