RecensionNya fackböcker
Hur blev mord och brott trivsam underhållning?
I en svunnen deckartid hette romanfigurerna Puck och Kickan. Där, i idyllen, kvickheten och det pussligt intrigbyggets mellankrigstid, vill författaren vara. Så är detta också en kärleksförklaring till den godmodiga deckargenren.
Harriet Vane hade, enligt en odrägligt dryg man, ”drabbats av den där flugan som alla förbaskade fruntimmer har – inbillar sig att de kan göra något själva”. Närmare bestämt skrev hon, som den arketypiska moderna tidens unga kvinna hon var, detektivromaner. Böckerna gjorde henne självförsörjande, ja, mer än så, hade en strykande åtgång – särskilt sedan hon hamnat i häktet misstänkt för att ha lagt arsenik i kaffet hos sin före detta älskare, en pretentiös manlig författare som aldrig skulle nedlåta sig till att skriva kriminalhistorier.
Tyvärr tillhör fröken Vane fiktionens värld – hon är en av Dorothy L Sayers återkommande romangestalter, introducerad i ”Oskuld och arsenik” (1930), varifrån citatet hämtats – men trenden hon symboliserar hade definitivt sin motsvarighet i verkligheten. Efter första världskrigets civilisationssammanbrott suktade världen inte bara efter expressiva färgkaskader, medvetandeströmmar och synkopiska rytmer, utan också efter ond bråd död inslagen i en lagom trivsam förpackning. Det var nu som den klassiska deckaren såg dagens ljus, och i bräschen gick de skrivande kvinnorna. Deckardrottningen trädde fram som underhållningslitteraturens obestridda suverän.