Witt-Brattström: "sällhet" ger immunitet mot sexualisering

Det vackra ordet "sällhet", såsom det brukas av Edith Södergran, har en autonomt erotisk laddning som underminerar patriarkatet, skriver Ebba Witt-Brattström.

Publicerad
Staffan Löwstedt
Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Sällhet är ett av svenskans vackraste ord. Det slår engelskans bliss, tyskans Glückseligkeit, franskans félicité. Sällhet går att smaka på, kupa tungan runt. Det rinner lätt ner i kroppen som blir både het och säll. Ty sällhet är så mycket mer än ”att befinna sig i ett (upphöjt) tillstånd av glädje o. lycka; lycksalighet, salighet” (SAOB). Det är en högst fysisk existensform. Till skillnad från adjektivet säll, som betecknar en flyktig känsla, är sällhet en avgörande, livsförändrande erfarenhet.

För så här är det med gamla ord av den här kalibern: har man en gång funnit dem sjunker de ner i ens medvetande, blir ett med hela ens vara. Till mig kom ordet när jag som tonåring läste Edith Södergrans märkliga dikt ”Sällhet” (”Framtidens skugga”, 1920). Det är en praktfull Snövitfantasi. Liggande på sitt läger, höljd i vita slöjor och beströdd med röda rosor, förutsäger berättarjaget sin död i skönhet: ”ty jag är alltför lycklig”. Förvisso en fräck reclaim av Edgar Allan Poes berömda konstaterande att det odiskutabelt mest poetiska ämnet i världen är ”the death of a beautiful woman” (1846). I den manslitterära traditionen, bör tilläggas. Redan Sapfo hade en annan syn på saken. Södergran är, även hon, och tvåtusen sexhundra år senare ute efter att återge kvinnan hennes röst. Tricket är, som hos Sapfo, att förankra en poetisk stämma med auktoritet i en sensuell kropp som njuter av sin suveränitet bortom all sexobjektifiering. Prinsen kan slänga sig i väggen, han kvalar inte ens in på ett kommatecken.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons