Torsten Pettersson:Dödsmässan bekräftar vår mänsklighet

Under hundra starka minuter skådar publiken mörkret i en kollektiv ritual tillsammans med körer och orkester. Sven-David Sandströms och Tobias Berggrens ”Requiem” bör hållas levande som ett av 1900-talets viktigaste svenska verk.

Publicerad
Annons

Det heter att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz, men denna omyndigförklaring av litteratur och andra konstarter har konstnärerna i praktiken inte accepterat. Efter andra världskriget har de fortsatt att med oförminskad styrka behandla teman av olika slag, och ibland har de rentav vågat sig på att gestalta Förintelsens till synes onämnbara fasor. I Sverige är det mest uppmärksammade bidraget av det sistnämnda slaget Sven-David Sandströms och Tobias Berggrens stora kör- och orkesterverk ”Requiem”. Det har undertiteln ”De ur alla minnen fallna” och inspirerades bland annat av Beate Klarsfelds dokumentering av tyska och franska nazisters judeförföljelser. Uruppförandet i Berwaldhallen i februari 1982 hälsades som en väsentlig och starkt berörande kulturhändelse (även om banala kontroverser kring runda ord avledde en del av det berättigade seriösa intresset).

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons