Recension

PixelEtt Frankensteins monster om Ungern av idag

I Krisztina Tóths noveller finns ibland potential till stora berättelser, men historierna avbryts innan det blir riktigt intressant.
I Krisztina Tóths noveller finns ibland potential till stora berättelser, men historierna avbryts innan det blir riktigt intressant. Foto: Emmer László

Krisztina Tóths andra novellsamling skildrar i korta berättelser Ungern av idag – men fastnar tyvärr i klichéer, platt prosa och alltför lösa textförbindelser.

Mats O Svensson
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Små individuella bilder som satta bredvid varandra tillsammans bildar en helhet. Så kan man beskriva ansatsen till mosaikromanen ”Pixel”, den ungerska poeten och författaren Krisztina Tóths andra novellsamling efter ”Vonalkód” (”Streckkod”, 2006). I 30 kapitel som alla döpts efter kroppsdelar introduceras en mängd romanfigurer vars livs korsas och flyter samman, på emellanåt oväntade sätt. Det är en roman vars struktur snarare bygger på närhet och anknytningar än på ett linjärt, sammanhållet berättande.

Tankarna förs till James Joyce ”Dubliners” där de 15 novellerna formar en bild av en framväxande Irländsk identitet, och liksom Joyce arbetar Tóth med ögonblick av epifani. Romanfigurerna upplever plötsliga och livsavgörande insikter om vad deras liv har varit, eller vart de är på väg. I ”berättelsen om fingrarna” försöker en lärarinna, på väg till en smyckesdesigner för att köpa en present, tyda ett gräl mellan ett dövstumt par. Hon och designern förenas i ett samförstånd om att livet inte blivit som de önskade. Förlovningsringarna kommer aldrig att vara för dem. I slutet frågar hon sin kollega som undervisar i teckenspråk vad de tecken hon sett kan betyda och får svaret att det ”ena betyder för evigt eller för alltid. Det andra betyder övergiven. Förstår du? Övergiven”. Ja, vi förstår. För tyvärr är det sällan subtilt.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons