Recension
Döende Oliver Sacks summerar sitt liv
Neurologen och författaren Oliver Sacks har genomgående sett på sina patienter som människor med berättelser och bland annat gett oss den fascinerande ”Uppvaknanden”. Ulf Karl Olov Nilsson har läst självbiografin ”On the move”.
I mitten av februari i år meddelade världsberömde neurologen och författaren Oliver Sacks i New York Times att han var döende i cancer. Det som börjat med melanom i ögat hade nu metastaserat och förmodligen, menade han, har han bara månader kvar i livet. ”För en månad sedan ansåg jag mig vara vid god hälsa, till och med stabil. Åttioett år gammal simmade jag fortfarande en mile om dagen. Nu har min tur tagit slut.” /…/ Men detta betyder inte att jag är färdig med livet. Tvärtom, känner jag intensivt att jag lever och jag hoppas under den tid jag har kvar fördjupa mina vänskaper, säga farväl till dem jag älskar, skriva mer, resa om jag orkar, nå nya nivåer av förståelse och insikt.”
Någonting Sacks uppenbart skrivit på under lång tid är helt nyutkomna självbiografin ”On the move. A life”. På omslaget ser vi en ung, biffig, läderklädd Sacks på mc och det är där han låter berättelsen ta sin början – där hans barndomsmemoar ”Morbror Wolfram” slutar – i de vildvuxna ton- och ungdomsåren: med motorcyklar, läkarkonsultationer åt Hells Angels, tyngdlyftning på Muscle Beach i San Francisco med både amerikanskt rekord i benlyft och livslånga ryggproblem, förtvivlad hjälplöshet inför en brors psykoser, passionen för simning, botanik och periodiska systemet, den säregna judiska läkarfamiljen hemma i barndomens London, drogexperimenten med amfetamin och hallucinogener som tvivelsutan skulle ha dödat honom om han inte börjat skriva och påbörjat en femtio år lång pykoanalys à två sessioner i veckan.