RecensionDans

IslandsVärlden startar om – liknar myrstack

Den symmetriska slutscenen i ”Islands”.
Den symmetriska slutscenen i ”Islands”. Foto: Carl Thorborg

Vad är egentligen liv? I andra delen av Jefta van Dinthers dystopiska diptyk för Cullberg förkroppsligar 15 dansare en omstart för världen, där gränsen mellan djur, människa och maskin är upplöst.

Publicerad
Louise Dahl och Heather Birley.

Louise Dahl och Heather Birley.

Foto: Carl Thorborg
Jonathan Winbo står för ljussättningen i ”Islands”.

Jonathan Winbo står för ljussättningen i ”Islands”.

Foto: Carl Thorborg
Annons

Kan vi få syn på oss själva genom det vi konstruerar; maskinerna, det artificiella – eller genom att studera naturen? I spannet mellan dessa två till synes diametralt olika slags intelligenser uppfattar jag att Jefta van Dinther rör sig i den mörka diptyk som fått den talande titeln ”On earth I’m done”. Planeten håller ju på att gå åt helvete – eller åtminstone tycks människan inte kunna hejda sitt destruktiva beteende. Dags att börja om.

Första delen, ”Mountains”, var ett starkt solo i ett mäktigt rum, ett slags skapelseberättelse, ritual eller inre resa där kroppen och ett gigantiskt tygstycke fick symbolisera både motstånd och uppgående i något större.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons