Recension
Allvar och sublim komik
HYBRIDVÄRLD Den unge Bengts väg till författarskapet i ”Tidens tvång” är en fantasirik och djupt tankeväckande berättelse. Det är en gåta att Bengt Pohjanen inte har nått en större publik, skriver Mats Gellerfelt.
På sista tiden har en rad rätt yviga debattörer efterlyst en renässans för det gamla goda berättandet, vad det nu egentligen är för en skvader. Men vill man läsa en gudabenådad berättare, en riktig skrönikör, så kan man med fördel vända sig till den alltid lika – i positiv mening – bångstyrige Bengt Pohjanen, som efter debuten 1979 med ”Och fiskarna svarar Guds frid” skapat ett omfångsrikt ouevre, ett av modern svensk litteraturs märkligaste. För mig framstår det som en gåta att han inte nått en större publik. Förvisso är en del av hans romaner tekniskt avancerade med rockader i tid och rum, litet à la Faulkner. Men det är det fabulösa berättandet som flödar ur ett till synes outsinligt ymnighetshorn som borde kunna locka stora läsarskaror.
Den självbiografiska ”Tidens tvång”, en fortsättning på ”Smugglarkungens son” från 2007, gör ingen av Pohjanens läsare besviken.