Den svenska vithetens blinda fläck
Debatterna om rasistiska stereotyper i populärkulturen uppvisar ofta en naiv förståelse av problematiken. Goda avsikter och ett oskuldsfullt sammanhang räcker inte för att gå säker i ett så historiskt och ideologiskt laddat minfält.
I Sverige tycks vi i dagsläget ha mycket svårt att diskutera rasism och stereotyper, i synnerhet när det gäller representationer av landets svarta minoritet. ”Vad är det för problem med blackface?”, frågar man sig, ”det är ju bara en av flera möjliga stilar att gestalta en svart person”. Att det är möjligt att ställa sig frågan med en sådan naivitet är intressant. Som Sven Lindqvist skriver i inledningen till ”Utrota varenda jävel” (1992): ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna”.
RECENSION:
Liten Skär och alla små Brokiga
I USA, där frågor om kulturell representation tydligt har länkats till medborgarrättsrörelsen, betvivlas det inte att blackface-traditionen sprang ur koloniala underhållningsformer som förlöjligade svarta. Visst finns det många exempel på hur blackface långt senare har plockats upp som ett verktyg för att exponera rasism och kvardröjande stereotyper i ett föregivet post-rasistiskt samhälle.
Spike Lees film ”Bamboozled” (2000), som tematiserar USA:s blackface-historia, ledde till en kritikerstorm: man lät sig nämligen inte nöja med vad Lee själv sade om sina avsikter, utan stördes av att filmen upprepade den mest problematiska ikonografin av ”pickaninnies”, ”mammies” och ”coons”.
Till skillnad från anglosaxiska kultursammanhang, där kritiska diskussioner om stereotyper har förts under mycket lång tid, har de inte förrän nyligen fått särskilt mycket utrymme här. Varför? Ett av de mest återkommande dragen i många debattörers vägran att vidgå att rasism i filmer och andra mediala framställningar skulle kunna vara ett problem som angår oss, är den seglivade uppfattningen att kulturella representationer kan frikopplas från sina globala historiska och ideologiska kontexter. Den repertoar av argument som på senare år har framförts mot hudfärgsrelaterad stereotypkritik har råkat in i en återvändsgränd av likartade upprepningar. I debatterna kring filmer som ”Play” (2011) och nu senast ”Liten Skär och alla små Brokiga” syns exempelvis en kompakt vägran att erkänna sådana självklarheter som att den globala cirkulationen av kulturella betydelser skapade kring svarthet har en historisk tröghet – och att den heller inte låter sig bromsas av nationsgränser.
Det kan här vara en poäng att lyfta fram fyra utgångspunkter som försvaret för stereotyper återkommande kretsar kring i debatterna; de kunde rubriceras intentionalitet, voluntarism, presentism och exceptionalism. Fixeringen vid intentioner gör att konstverk och mediala framställningar i dagsläget främst bedöms utifrån skaparens avsikter. Tron på intentioner som betydelsefacit hänger också ihop med ett voluntaristiskt förhållningssätt – tanken att den som skapar ett verk genom medvetna viljehandlingar kan styra hur verket kommer att uppfattas.
Presentism är i det här sammanhanget tron att den vita majoritetens levda nu är den enda riktigt relevanta referensramen för vad något kan betyda. Denna utblick är selektiv: vissa skeden i historieskrivningen kan, utan att ifrågasättas, länkas till vårt specifika nutidssammanhang, medan andra förkastas som så fjärran i tid och rum att det ses som patologiskt att påminna om dem. Presentistiska resonemang paras även med en naiv fixering vid de populärkulturella objektens specifika utformning, som i kontroverserna om godsaker, där en glass, en kinapuff, en lakritsbit eller en chokladboll ingenting kan betyda bortom sitt eget direkta framträdande. Föreställningen om deras trivialitet gör att de förflyttas bortom möjlighet till kritik och analys. Samtidigt värnar man om dem – i kulturbevarandets namn – som om de vore ytterst värdefulla klenoder. Det finns bildekaler och T-tröjor med texten ”Bevara N-bollen!”. Om frågan inte är så viktig, varför försvaras föremålen då med sådan envishet?
Den exceptionalistiska impulsen, slutligen, utgår från en nationell självförståelse av vårt land som neutralitetens och jämlikhetens hemvist. Som kulturgeografen Katarina Schough har konstaterat i ”Hyperboré. Föreställningar om Sveriges plats i världen” (2008) ställs Sverige bortom jämförelse, som en avterritorialiserad plats. Schough spårar den svenska exceptionalismen, idén om ”hyperboréernas hem”, till 1600-talets kartografiska historieskrivning med sina föreställningar om en ideal plats i världen, ”bortom Nordanvinden”, bebott av ett ”yverboret”, högättat, folk.
Enligt den hyperboreiska tankefiguren – vars cirkelliknande resonemang inte får ifrågasättas – ges svenskar en exceptionell vithetsstatus, som både under och efter kolonialtiden har inneburit att de har kunnat tillskriva sig en moraliskt och kulturellt upphöjd plats i världen. Enligt Schough är positionen starkt förknippad med bilden av politisk oskuld och renhet, och har bidragit till Sveriges kollektiva benägenhet att glömma sin delaktighet i det kolonialistiska tänkandets logik. Hennes bok ger konkreta historiska förklaringar till varför det i dag verkar vara så svårt att acceptera att rasistisk diskriminering är en del av vår vardag.
Vad är det då som är så svårt att tänka i det svenska sammanhanget? Främst det som Sven Lindqvist påminde om i citatet ovan: att vi mycket väl vet att hudfärgshierarkier aldrig har upphört. Att detta blivit en så infekterad fråga nu beror naturligtvis på att vi har väntat så länge med att bearbeta den i någon större omfattning. Detta gäller för övrigt inte bara Sverige, utan Europa i stort. Svarta minoriteter har generellt en mycket svag ställning i det offentliga samtalet om hur bilder av dem produceras. Ett exempel på det är den franska filmen ”Svart Venus” (2010), om Saartje Baartmann som under 1800-talets första del visades upp i Europa under namnet ”Hottentot Venus”. I USA hade nog filmen utsatts för en betydligt mer ingående kritisk granskning.
För att få syn på vad som stått och fortsätter att stå på spel i kontroverser om stereotyper, är det belysande att blicka tillbaka på de anglosaxiska filmkulturernas censurhistoria. De visar på ett mycket handfast sätt hur praktiken att värna om vitas värdighetsstatus har kommit till uttryck. Stereotyper blev då på ett mer obligatoriskt sätt än tidigare inskrivna som inverterade spegelbilder av vita som ”världens ljus”. Ett av de tidigaste exemplen på hur representationen av ras blev en censurfråga i USA, var när den svarte boxaren Jack Johnson besegrade sin vita motståndare Jim Jeffries på vita duken 1910. Detta skapade stor kontrovers, eftersom många vita kritiker såg en stor samhällsfara i att en svart man visades som vinnare. De befarade att filmen skulle kunna leda till rasuppror. I Chicago förbjöd polisen filmen, och en rad strategier anammades för att försöka hindra att filmen spreds. Samtidigt verkade svarta kulturprofiler och skribenter för att den skulle visas.
Några år senare, 1915, hade D W Griffiths film ”Nationens födelse” premiär; både av sin samtid och eftervärlden har den kommit att betraktas som en av västvärldens mest infamt rasistiska gestaltningar av relationer mellan svarta och vita. I filmen porträtterades svarta karaktärer (spelade av vita i
blackface) som cyniska brottslingar och våldtäktsmän, vilket gav upphov till en stark protestvåg bland både svarta och vita. Organisationen NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) begärde att den skulle censureras. I flera stater förbjöds filmen av lokala censorer och myndigheter som befarade att den skulle underblåsa antagonism. I många av de stater där den ändå visades, gav den upphov till protestdemonstrationer och upplopp.
Censuren blev senare ett viktigt instrument för USA:s och Englands hantering av de bruna, röda, svarta och gula befolkningar som visades i westernfilmer, melodramer, musikaler och imperiefilmer. Det ska poängteras att det ofta grovt stereotypa porträttgalleri som kunde ses i dem knappast var resultatet av enskilda regissörers eller producenters fördomar eller viljeriktningar; man följde helt enkelt en given samhällsordning med en förskriven produktionskod. Filmproduktioner var noga bevakade och orkestrerade av The British Board of Film Censors och The Motion Pictures Producers and Distributors of America. Av konkreta säkerhetsskäl var det exempelvis av yttersta vikt att filmer som visades på koloniala territorier inte på något sätt kunde få kolonialundersåtar att betvivla legitimiteten i den rådande rashierarkin. The Motion Pictures Producers and Distributors of America gav därför 1927 ut en lista med ”don’ts and be carefuls”.
Under de följande decennierna producerades en lång rad Hollywoodfilmer med ”Afrika”-kodad infödingstematik. Några av de mest berömda exemplen är ”Blonde Venus” (1932) ”King Kong” (1933) och ”Afrikas drottning” (1951). I samtliga agerar ”primitiva” svarta som den fond mot vilken vit civilisation och skönhet framträder. Under samma period kom filmer som även siktade på att problematisera rasism, samtidigt som de befäste dess karaktär av orubblighet, till exempel ”Imitation of life”, som gjordes i två versioner: 1934 och 1959.
Hollywoodindustrins filmproduktion har sedan länge granskats och kritiserats för sina stereotypa gestaltningar av minoriteter; den afroamerikanska organisationen NAACP har varit särskilt stridbar i denna fråga. Successivt har kraven på nyanserade skildringar av svarta karaktärer fått vissa, om än begränsade, resultat. Några som blivit internationella föregångare inom stereotypkritisk forskning på området är Donald Bogle, bell hooks, Thomas Cripps, Richard Dyer, James E Snead, Stuart Hall, Anne McClintock, Valerie Smith, Ed Guerrero, Ella Shohat och Robert Stam.
Oavsett vilka politiska vändningar den kritiska diskussionen om stereotyper har tagit sedan kolonialismens och medborgarrättsrörelsens dagar, så har de grundläggande maktasymmetrierna som råder mellan svart och vit ytterst sällan helt förlorats ur sikte. Visst har flera filmer gjorts som har setts som exponenter för postrasistiska ansatser, men de har utsatts för hård kritik.
I Sverige är det få inom kultursfären som låtit sig beröras av denna ytterst välkända kritik. Det vi behöver lära oss genom en utblick mot internationella sammanhang är att kampen om tolkningsföreträdet kring de senaste årens ofta lekfulla gestaltningar av ras och svarthet inte ytterst handlar om huruvida de i sig skulle representera en rasistisk tendens eller ej. Snarare borde vi granska motviljan att acceptera hudfärg som en relevant kategori att diskutera – precis som kön, klass och sexualitet. Ju högre status en kulturell framställning tillskrivs genom auteurskap eller institutionell tyngd, tycks det, desto starkare blir frågeförbudet i vårt debattklimat.
Det är mycket svårt att rubba den spridda uppfattningen att svensk vithet är en mer objektiv, moralisk, oegennyttig och nykter variant än på andra platser i världen. Om det är tänkt att vita beslutsfattare och kulturaktörer även i fortsättningen ska leda diskussionerna om meningsinnehåll och avsikter, så kommer vi att se en utveckling där mångfald hanteras i enlighet med en separatistisk logik. Kulturinstitutionerna kan då ges fortsatt mandat att i enskildhet gissa sig till hur de mörka massorna därnere på bästa sätt ska gestaltas. I denna fråga har den svenska envisheten att fortsätta denna exceptionalistiska tendens snart blivit globalt unik.
Ylva Habel
är forskare och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola.
