Tigern blir effektiv katalysator för sociala spänningar

Med landsmän som Greve Dracula och Ceausescu är det inte underligt att rumänska författare dras åt det absurda, som den förfranskade Eugène Ionesco som skrev en pjäs om ett helt folk som ångade fram i blindo, förvandlade till noshörningar. Den unga Gianina Carbunariu följer honom i spåren med ”Tigern”, som i en produktion med många inblandade ges på Dramaten och andra svenska och internationella teatrar, fram till avslutningen i Örebro i maj nästa år.

Idén bakom pjäsen är enkel och genial och uppsättningen i Sofia Jupithers regi är lika avslappnat publiktillvänd som en frigruppsdito från 70-talet. Skådespelarna presenterar sig med sina egna namn och utlovar en timme-för-timmerapport om tigerhonan Mikaelas rymning och död i en stor europeisk stad. För bakgrund och överblick presenterar Fredrik Gunnarsson en karta över staden, med dess typiska socioekonomiska kluster av inmurade lyxvillor och wellpappsboenden, allt återgivet med en pr-konsults glättade och överslätande språk. Senare översätter han ett vittnesmål från en turist med all kritik bortrensad, likt en scen i Jonas Hassen Khemiris ”Invasion”.