Recension

Stämmor av ljus fördelar världen. Dikter 1982–2011Ljus i regnmolnens rike

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det blåser en vind genom Ulf Erikssons poesi. Den susar i var och varannan dikt redan i hans debut, ”Varelser av gräs” från 1982, griper tag i träden, upprättar en karta, utgör ett tecken. Mer än den präglar landskapet genomblåser den människan, som en påminnelse om såväl flyktigheten som evigheten – ”en ögonblickets vind” och ”kroppens sändebud ur intet” kallar han den vid senare tillfällen. Tre decennier efter första diktsamlingen, i nyskrivna ”Solens rike”, är vinden minnet av något ”utanspråkligt”, en längtan som inte låter sig uppfyllas, en kraft som inte följer någon vilja utom sin egen: ”Här är jag, / säger människan, / men vinden har / alla löv att röra vid.”

Däremellan har den samlat styrka till att blåsa känsloladdat liv i Erikssons i mitt tycke starkaste bok, ”Rymdens vila” från 2002, skriven till minne av poetens far. En sorgens vind som viner genom hågkomsterna, som samtidigt är svartkantad och förunderligt ljusskimrande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons