Stämmor av ljus fördelar världen. Dikter 1982–2011Ljus i regnmolnens rike

Det blåser en vind genom Ulf Erikssons poesi. Den susar i var och varannan dikt redan i hans debut, ”Varelser av gräs” från 1982, griper tag i träden, upprättar en karta, utgör ett tecken. Mer än den präglar landskapet genomblåser den människan, som en påminnelse om såväl flyktigheten som evigheten – ”en ögonblickets vind” och ”kroppens sändebud ur intet” kallar han den vid senare tillfällen. Tre decennier efter första diktsamlingen, i nyskrivna ”Solens rike”, är vinden minnet av något ”utanspråkligt”, en längtan som inte låter sig uppfyllas, en kraft som inte följer någon vilja utom sin egen: ”Här är jag, / säger människan, / men vinden har / alla löv att röra vid.”

Däremellan har den samlat styrka till att blåsa känsloladdat liv i Erikssons i mitt tycke starkaste bok, ”Rymdens vila” från 2002, skriven till minne av poetens far. En sorgens vind som viner genom hågkomsterna, som samtidigt är svartkantad och förunderligt ljusskimrande.