Musiken ett måste för Cecilia
Från en lägenhet på Hornsgatans övre delar strömmar fiolmusik. Violinisten Cecilia Zilliacus jobbar mest hemifrån. Hon trivs bättre här än i hyper-trendiga Sofo där hon växte upp.
Rakt på sak, inget tramsande hit och dit. Sådan är violinisten Cecilia Zilliacus spelstil enligt henne själv. Stravinskij, Prokofiev och Bartók är favoriterna när det
senaste stjärnskottet bland svenska violinsolister lyfter stråken.
I snitt blir det fyra timmars övande om dagen, åtta timmar med pauser. I ett vackert rum med högt i tak och fönster ut mot Hornsgatan har Cecilia sitt eget musikrum. Om trafikbullret på Hornsgatans övre delar inte hade varit så öronbedövande hade förbipasserande kanske kunnat höra
tonerna som strömmar ut från andra våningen.
Visst kan det kännas ensamt och monotont ibland, men att sedan få komma till orkestern och uppträda med de andra musikerna är en eftertraktad lön för
mödan, tycker Cecilia. Och så är hon ju beroende av att spela.
– Min mamma säger att jag inte skulle må bra om jag inte fick spela. Hon har rätt, jag känner mig ofta stressad och rastlös när jag inte får spela.
Med en pappa som kapellmästare och pianist och en mamma med förflutet som sångerska fanns musiken där redan från födseln. Cecilia började spela fiol när hon var sju år och det rådde aldrig någon tvekan om att hon skulle göra något annat.
För henne är Söder hemma. På Folkungagatan bodde hon från tre veckors ålder tills hon var tjugo och fiollektionerna tog hon på Mariaskolan på Ringvägen. Men att flytta hit, till västra Söder, var inte självklart.
– Hornstull är ju lite främmande och egentligen alldeles för långt bort. Det är helt klart lägenhetens förtjänst att vi flyttade hit. Planeringen är harmonisk, det är ljust och nyrenoverat.
Att hennes uppväxtgata Folkungagatan numera har blivit en del av trendiga Sofo bryr hon sig inte så mycket om.
– Visst är det roligt att det blomstrar där, men Sofohajpen är rätt fjantig. Plötsligt kom någon och gjorde den delen av Söder supertrendig. Jag tycker att det är lite för likriktat där numera. Här är det lite mer som det var förr och den känslan förstärks ner mot Hornstull.