RecensionHöstens filmer 2015
Ovanligt vältajmad kalla kriget-thriller
”Spionernas bro” är en effektiv argumentation för hygglighet och rättvisa i storpolitiken, också i skarpt läge. Och Spielberg låter givetvis inte sockerströaren stå oanvänd, skriver Jan Söderqvist.
Våra fiender – hur ska de behandlas egentligen? Med största tänkbara avsky och hårdhet i syfte att om möjligt utplåna dem allihopa eftersom vi vet att det är så de ser på och handlar mot oss? Eller i enlighet med de lagar och regler som bär upp vårt samhälle och som påstås utmärka den civilisation som vi, åtminstone somliga av oss, betraktar som god och förebildlig?
Ta en spion, exempelvis Rudolf Abel (Mark Rylance), som i Steven Spielbergs av verkliga händelser inspirerade kalla kriget-thriller ”Spionernas bro” (och tack så mycket för en översatt titel!) grips i New York och ställs inför rätta för otillåten informationshantering. Det är sent 1950-tal i ett USA som just har lagt senator Joseph McCarthy i jorden, och där kärleken till den kärnvapenbestyckade kommunismen överlag är mycket måttlig. Men inom etablissemanget menar man att etiketten trots allt kräver att Abel får utveckla någon sorts försvar innan han döms och grillas i den elektriska stolen.