Recension
Med känsla för Brels texter
Ingrid Strömdahl
Publicerad
Det börjar med storståtliga trumpetfanfarer. Till manligheten? En maskulinitet som vi under kvällens gång får se smulas sönder i all sin pompösa bedräglighet. Upptaktens Mathilde lägger i dagen en intensitet på gränsen till desperation, och Älskade (La chanson des vieux amants) en manlig, och mänsklig, sårbarhet, här understruken av den klagande cellon.
Madeleine berättar om en mans fruktlösa väntan och ett uteblivet möte med en kvinna medan regnet faller på syrenerna, och Min vän, fyll på mitt glas (L’ ivrogne) om tillkämpad sinnesnärvaro: Jag gråter inte alls, jag sjunger och går på.