RecensionMusikveckan med SvD
Svårt att inte drabbas av frustrerande nostalgi
Med Pet Shop Boys räcker det med en enkel textrad för att smälta. Stefan Thungren söker efter den klassiska PSB-magin på nya ”Super” men finner den endast i några enstaka spår.
Det finns en underhållande scen i den ambitiösa dokumentärserien ”Pump up the volume” när housemusikens gudfader, Frankie Knuckles, berättar om hur handfallen han blev när han 1988 ombads att remixa Pet Shop Boys ”Left to my own devices”. Det enda sättet han kunde få den att låta i närheten av house var märkligt nog att dra ned tempot avsevärt. Chris Lowe och Neil Tennant har alltid haft ett gott öra till dansmusikens samtid, redan året därefter gjorde de en smakfull cover på Sterling Voids Chicago-klassiker ”It´s alright”. Att de 35 år efter bandets start fortfarande skulle vara aktiva var det nog få som trodde, men nu i 60-årsåldern försöker de fortfarande hålla taktfasta danssteg med samtiden.
Den första singeln ”Inner sanctum” lät för några som ett bevis på att de fortfarande hade ett ungt sinne, men för oss andra fick dragen av trance oss att treva efter, i alla fall en liten, skämskudde. Visst, Pet Shop Boys har alltid haft fulla rättigheter att vara camp, det har många gånger varit deras signatur, deras stilpoäng. De retade upp U2 genom att göra glättig eurodisco av ”Where the streets have no name”, en låt om religiös segregation i Belfast, vilket förstås var ett genidrag.