Recension
Sorg, kärlek och kaffe med Patti Smith
I uppföljaren till ”Just kids” låter Patti Smith tanken flyta fritt – från bortgångne maken Fred och vaknätterna med sonen Jackson till Frida Kahlo, Haruki Murakami, åldrandet, konsten, och en kaffemaskin på Seven Eleven.
”Jag ville skriva en bok som skulle heta 'Java Head'”, berättar Patti Smith halvvägs in i ”M train”. Med tanke på mängden kaffe som flyter över sidorna hade det varit en minst lika passande titel. Hon dricker kaffe sittandes på trappavsatsen till huset hon bor i, med köldstela fingrar lindade om muggens värme. Hon dricker kaffe till middagsmaten. Hon beställer kaffe i baren. Hon kan dricka 14 koppar om dagen utan att få sömnproblem, berättar hon i förbigående, och när hon reser till Veracruz i Mexiko har hon inga mer invecklade planer än att ”hitta en bra bostad och en perfekt kopp kaffe”. Hon ljuger och säger sig vara utsänd från en kaffetidning för att få komma in hos en fantastisk kaffegrossist. Efter två dagar erkänner hon för ägaren att hon inte alls är reporter, utan vill skriva en aria för att hylla drycken, ”någonting bestående som Bachs Kaffekantat”. Ägaren svarar inget men återvänder en stund senare med en tallrik plockmat som de båda delar: bönor, kaktusskivor, tortillas med socker. De dricker en sista kopp och skakar hand innan Patti Smith går därifrån, medveten om att hon aldrig mer kommer att dricka kaffe ”lika hänförande som hans”.
Kaffeepisoden, kort men vindlande, är typisk för ”M train”. Den bär också på en vemodig ironi: Smiths avlidne man Fred, MC5-gitarristen som boken är en stilla hyllning till, drack aldrig en droppe av drycken, utan kaffedrickandet blev redan tidigt i relationen en soloaktivitet för henne. ”Mitt enda andrum var kaffeautomaten på Seven Eleven”, skriver hon om året då paret slagit sig ner i Saint Clair Shores utanför Detroit, en plats som hon tycker ser ut som Tanger. Några textstycken senare är hon tillbaka i lägenheten i nutidens New York där hon inte har några träd, men desto fler manuskript utspridda över golvet. Man behöver bara ta ett enda steg in i en bostad för att kunna känna vad den som bor där arbetar med, säger hon och konstaterar att hennes liv numera består av ”lite onani, men för det mesta bara arbete”. Och kaffe, då.