Recension
Sannsaga med lyckligt slut
Jan Lumholdt
Publicerad
Bara fyra minuter in i filmen får vi höra ”Papa” Ricky Lickabu och hans kompisar lira loss från sina trehjulingar i ett av Kinshasas skitigare gathörn. Musiken får mig att tänka på artister som Papa Wemba eller Ray Lema, internationellt erkända landsmän till dessa mindre bemedlade bröder. Trots det oborstade soundet glöder spelglädjen och den tveklösa talangen.
Liknande tankar dök omedelbart upp hos den franske stillbildsfotografen Renaud Barret under ett besök i Kinshasa, dit han rest för att dokumentera olika slummiljöer.