Recension
På gränsen till sammanbrott
HOTBILD. En läkare, en polis och en socialarbetare följer regelverket men är för inkapslade i sina rädslor för att märka övertrampen. ”Spådom” är en av de starkaste svenska romanerna på länge, skriver Fabian Kastner.
Vad är det som händer
egentligen? Frågan återkommer i olika former på fliktexterna till samtliga Magnus Dahlströms romaner. Som läsare förstår man det lika lite som hans autistiska huvudpersoner. Världen runt omkring dem uppfattas bara i ögonvrån, som en aning om någonting dunkelt och hotfullt. På detta verkliga eller inbillade hot reagerar de instinktivt, primitivt, oftast mycket våldsamt.
Tidigare, särskilt i romanen ”Nedkomst” från 1993, har det funnits en mörk komik i detta; i de våldsamt överdrivna reaktionerna, de plötsliga utbrotten av våld och galenskap. I den nya boken ”Spådom”, Dahlströms uppmärksammade återkomst till romankonsten efter en femton år lång tystnad, finns inget sådant förlösande skratt till försvar.