Fitness-fascism paketerad som omtanke
Ett enfrågeparti har lyckats ta makten i Sverige – och nu gör de allt de kan för att få folket smala och hälsosamma. Men till vilket pris? Åsa Ericsdotter har bytt tät prosalyrik mot lättillgänglig bladvändare. Therese Eriksson har läst ”Epidemin”.
Hade jag fått den här romanen anonymiserad i min hand hade jag aldrig kunnat klura ut att det är Åsa Ericsdotter som skrivit den. ”Epidemin” är hennes sjunde bok sedan debuten med ”Oskyld” 1999, och här finns inte ett spår av den för Ericsdotter så karakteristiska, täta prosalyriken med sitt ofta introspektiva nagelfarande av den tvåsamma kärleken.
Förändringen är medveten. I en intervju här i SvD, inför att ”Epidemin” blev tidningens sommarföljetong, sade Ericsdotter: ”Nu har jag plattat ut min form så mycket det går. Ingen ska kunna anklaga mig för att skriva så att de inte förstår.” Nej, det kommer ingen att kunna beskylla henne för; ”Epidemin” är en från början till slut fullständigt lättillgänglig berättelse. En begriplighet man stundtals önskar sig mindre av, eftersom det är så otäckt.