Recension

BlodbergetTajt samspel värt att uppleva

Ola Johansson
Publicerad
Annons

Vad är det som händer? Mona tycks vara portalfiguren, det är hon som frågar sig varför hon är ett berg av blod. Men också de andra vandrar upp för detta smetiga berg. Befinner de sig alltså i hennes dröm? Ja, så resonerar man under spelets gång tills det står klart att ”Blodberget” inte främst ska förstås, utan snarare intagas. Och jag ska genast säga att denna bloddrypande performance är högst sevärd för alla som tycker om totalteaterns kulinariska upplevelser.
Det bländvita rummet delas in i kreativa fokus och somatiska redskap. I förgrunden finns en bokvagn och legobitar, i bakgrunden ett kokkärl med gröt i storkökets dimensioner och i fonden ett rör. På ena flanken står en diaprojektor som kommer att användas i utbildningssyfte.

”Vakna!”, skriker Helmer. Karaktärerna som vaknar till liv i Monas mardröm kastas ut på scengolvet genom röret i fonden, som avfall av ett jag i upplösningstillstånd. Helmer, ett slags sadistiskt överjag, använder Nikanor Teratologens nihilistiska aforismer i ”apsefiston” (utgiven 2003) som manual i sin undervisning. Studenterna, som tycks ha tvångsinskrivits på en kurs i ämnet ovisshet, får smaka på pekpinnen tills den bryts mot deras ryggar.
När man väl accepterat att förstånd, språk och handling har kastats loss från sina realistiska förtöjningar och glider ut i drömspelets svävande skärgård, så öppnar sig intressanta perspektiv. Repliker används som associativt underlag och låter karaktärer kollidera genom impulsiva begär. Aggression och åtrå flyter samman, kärlek och smärta blir utbytbara, konflikter om själva intrigens natur uppstår. Det blir en teater om de intriger som maskeras av det sociala livets teater.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons