Recension

Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ storGrubblare och virtuos snubblare

KROKIG BANA. För de flesta är Gösta Ekman en stor komiker. Men ser man tillbaka på allt han gjort är kontrasterna slående, han är Brecht och Papphammar i samma person. Erik Bergqvist har läst en nyutkommen biografi.

Uppdaterad
Publicerad
HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX, OSKAR KULLANDER
Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX, OSKAR KULLANDER
Annons

Man kan säga att journalisten Klas Gustafson skriver på en enda lång bok om den svenska efterkrigstidens underhållning, utifrån dess fixstjärnor. Hittills har det blivit biografier om Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Beppe Wolgers och Monica Zetterlund, allt inom spannet av sju år. Det finns ett maniskt drag i det hela, möjligen är det också terapeutiskt. Gustafson är född 1950, kanske söker han genom sina inkännande men relativt okomplicerade porträtt bärga något sammanhängande både av sin egen uppväxt och – vilket böckernas publika framgång visar – ett försvunnet men ännu livligt ihågkommet och kanske saknat Sverige.

”Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor” är femte pusselbiten i Gustafsons bygge, formad och anbringad ungefär som de föregående: kronologiskt rak, växelvis biografisk och monografisk, ointresserad av spekulation men med en del stoff ur de privata gömmorna, enkel i tonen och kanske litet torr emellanåt, med känsla för väsentligheter och tidsfärg men en aning okritiskt redogörande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons