Recension
Mjukt, delikat och exceptionellt
MUSIKSNILLE Funkigt, utflippat, starkt och närmast impressionistiskt är det när Shuggie Otis sjunger och spelar nästan allt själv. Häpnadsväckande.
Sugar Man är inte den enda artist som glömts bort. Musikhistorien är kantad av mer eller mindre orättvisa öden och bara ett fåtal av dem har fått den uppmärksamhet som Malik Bendjellouls överdrivet prisade och alltför vinklade film ”Searching for Sugar Man” gett folksoulmannen Sixto Diaz Rodriguez.
Multiinstrumentalisten och sångaren Shuggie Otis var länge en av alla dessa bortglömda, men historien skiljer sig från Rodriguez. Även han gjorde några album kring samma tid, första hälften av 70-talet alltså, men till skillnad från Rodriguez fick Otis uppmärksamhet (mest för Brothers Johnsons storsäljande cover på ”Strawberry letter 23”) och jobberbjudanden (han tackade nej till Rolling Stones med förklaringen att han ville göra sin egen grej).