Recension
Spion och gentleman
Inför sin 80-årsdag har den legendariske östtyske spionagechefen Markus Wolf sammanfattat sitt liv i form av porträtt av sina vänner. Freunde sterben nicht följer Wolf från barndomen i Schwaben till uppväxten i Moskva, karriären i DDR och det stundom bittra pensionärslivet i det återförenade Tyskland. På samma gång är den ett stycke tysk 1900-talshistoria. Markus Wolfs liv började till synes långt ifrån det socialistiska samhället, och det är en barndomsvän i Stuttgart han tillägnar bokens andra kapitel. ”Martin var min allra första vän”, skriver Wolf och berättar om hur de gick i skolan tillsammans, hur de lekte, hur Martins tre äldre bröder sedermera föll i kriget. Det visste ”Mischa” förstås inte om, för genom hans och hans familjs flykt till Moskva 1934 hade kontakterna med Tyskland brutits. Inte förrän på 80-talet återupptogs kontakten. Då var Martin Waldorf-lärare och Markus underrättelsechef i det andra Tyskland. Ändå fann de åter vänskapen.
Även om Wolf inte nämner det, kan man anta att han i DDR saknade det mångsidiga intellektuella tankeutbytet från sin barndom. Han var ju inte takläggare som Erich Honecker, utan son till den judiske läkaren och pjäsförfattaren, tillika kommunisten, Friedrich Wolf. Hans bror var filmare. Wolf själv hade säkert inte kommit att syssla med spionage om de sovjetiska myndigheterna inte utsett honom till uppgiften. Hans framgångar som spionchef berodde inte minst på att han var den världsvane intellektuelle, att han var charmig, och att han förde avancerade samtal med sina spioner som i sin tur belönade honom med sin lojalitet.