”Det glada Afrika” får oss att släppa loss

Afrikansk dans i en svensk kurslokal: virvlande trumslag, svett och stark glädje. Men det finns en gammal kolonial idé i den afrikanska dans som marknadsförs i Sverige, menar etnologen Ebrima Kamara.

Publicerad
Nabi Soumah och Jenny Ajland med adeptere dansar så att svetten dryper till den taktfasta musiken som tar kropparna i besittning.

Nabi Soumah och Jenny Ajland med adeptere dansar så att svetten dryper till den taktfasta musiken som tar kropparna i besittning.

Annons

Det är högt i tak. Väggarna är dekorerade med stora verklighetstrogna plastväxter och mörka afrikanska masker. I hörnen står tända ljus. Mellan danslokalens fyra väggar kastar sig de tre trummornas pulserande slag utan att tröttas.

Mitt på golvet står vi, en grupp kvinnor i olika åldrar, och rör frenetiskt på armar, ben, huvuden och höfter. Det enda som existerar är lärarens instruktioner och den taktfasta musiken som tar våra kroppar i besittning. Och glädjen, som syns, hörs och rör sig mitt ibland oss. Den som gör att man inte längre känner att musklerna är tunga som potatissäckar och att kläderna dryper av svett.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons