RecensionScenvår 2017
Norén skapar ett vackert rekviem över tid och intighet
”Stilla liv” kräver sin publik. Lars Norén har valt att inte skapa känslor – här handlar det inte om stora emotioner, utan reflexioner. Detta är ett memento mori i enkla, arketypiska bilder, skriver Lars Ring.
Möjligen är det faktiskt så att det skri, det avgrundsvrål som stiger från 1900-talet är så fruktansvärt att det bara går att skildra utan ord. Kanhända är det också så att det endast går att beskriva via fragment. Som var hela seklet ett fotoalbum med bilder av fattigdom, hunger och krig. En impressionistisk ström av sepiabrunt, obarmhärtig liv där döden ironiskt nog är den enda konstanten.
Lars Norén skrev en gång manus som aldrig tog slut. Tjocka pjäser som skickliga dramaturger fick göra spelbara. Han har därefter ägnat sig åt att skriva allt mer ordkarga texter – som Terminalpjäserna vilka har gemensamt att alla skildrar existentiella ögonblick. Födelser, skilsmässor och den mest abrupta av dessa: döden. Texter som framstår som negativ, från en redan mörk värld.