Sigvard Lindqvist:Vita mössor i revolt

Kravaller vid Warszawas universitet i mars i år fick följder vid alla polska lärdomscentra. I sin iver att sätta högskolornas orosandar på plats har man sedan på ansvarigt håll utnyttjat motsättningen mellan arbetarungdom och studenter på ett långtifrån sympatiskt sätt, konstaterar i denna första rapport från en resa i Polen, fil. kand. Sigvard Lindqvist.

Publicerad
Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004). Till vänster studenter som springer från polisen, mars 1968, Warszawa.

Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004). Till vänster studenter som springer från polisen, mars 1968, Warszawa.

Foto: Tadeusz Zagozdzinski/TT
Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1968.

Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1968.

Annons
Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004). Till vänster studenter som springer från polisen, mars 1968, Warszawa.

Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004). Till vänster studenter som springer från polisen, mars 1968, Warszawa.

Foto: Tadeusz Zagozdzinski/TT
Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004). Till vänster studenter som springer från polisen, mars 1968, Warszawa. Foto: Tadeusz Zagozdzinski/TT

Warszawa var sig likt, bara fräschare och vitalare än någonsin. Kulturpalatsets krokantårta, en kär måltavla för Warszawahumorn, tornade upp sig över Jerusalemalléns och Marszalkowskas folkvimmel. Framför Sachsiska trädgården med dess vimmel av barn och barnvakter stod hedersvakten i stram givakt vid den okände soldatens grav, den sargade återstoden av vad som en gång var den polska generalstabens kolonnad. Martyrernas minnestavlor i vart och vartannat gathörn. Stare Miastos nobla fasader, Nowe Miastos intima scenerier. Och i det stora parkområdet nedanför Aleje Ujazdowskie Lazienkipalatset i ädel kontemplation framför sin damm och Chopin i brons, koncentrerad på sitt livs uppgift att tolka den polska nationens ande i ton. Präster, munkar och nunnor i trängseln framför Warszawas hundra kyrkor. Och allt detta omgivet av miljonstadens människoreserver, från Mokotów i söder till Zoliborz i norr, från Praga i öster till Ochota i väster.

Annons
Annons

På paradgatan Krakowskie Przedmiescie trängs de gamla magnatpalalsen med kyrkor och lyxhotell. I Potockipalatset har konst och kulturministeriet dragit in. Det mittemot belägna Radziwillpalatset härbärgerar ministerrådets presidium. Och mitt i detta det förnäma Warszawa ligger Kazimierzowskipalatset, Warszawauniversitetets huvudbyggnad. Jag beger mig dit för att uppliva gamla minnen, men hejdas obarmhärtigt av en polis, som avkräver mig legitimation. Mitt svenska pass och mina försäkringar, att jag bara tänker flanera på universitetsområdet, lämnar honom helt oberörd. Medan vakterna blänger surmulet på mig står jag kvar en stund och betraktar strömmen av vitmössor, som drar in genom porten, visar upp sin legitimation och försvinner bland universitetsgårdens träd och institutioner.

Det var här de mångomtalade marskravallerna började. På förmiddagen den 8 mars strömmade en skara studenter in på universitetets område och en studentska, dotter till en pensionerad överste, läste under högljutt bifall upp en resolution där man krävde, att de studenter som relegerats för uppvigling och provokation omedelbart skulle återbördas till universitetet. Rektorsämbetets försök att få de demonstrerande att skingra sig blev resultatlösa och studenterna hävdade, att de var en legal opposition och krävde att få sina synpunkter beaktade. Allt fler studenter strömmade till, de flesta sympatisörer till aktionen. Men samtidigt kom också milis, säkerhetspolis och arbetargrupper som tog parti mot studenterna. Dessa svarade med smäderop som "fascister”, "gestapo”, "lejda banditer”, "trälar, ut från universitetet” och platsen framför universitetet och angränsande delar av Krakowskie Przedmiescie förvandlades till något av ett slagfält, där polisen först med hjälp av batonger och hundar lyckades återställa ordningen. En del studenter tog sin tillflykt till den närbelägna Heliga Korsets kyrka, där de bröt sönder kyrkbänkarna för att skaffa sig tillhyggen. Följande dag upprepades kravallerna på Tekniska högskolans område, men där lyckades rektor övertala ungdomarna att bege sig hem till sina studentbostäder.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1968.

Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1968.

Warszawastudenternas "revolt” gav upphov till mer eller mindre omfattande sympatiaktioner i alla polska lärdomscentra. Även om läget aldrig blev verkligt kritiskt och majoriteten studenter höll sig lugna, var oron i studentvärlden så stark att myndigheterna såg sig föranlåtna att ge en utförlig redogörelse för det inträffade. Detta var desto nödvändigare som kravallerna omedelbart fått stor publicitet i västpressen, en omständighet som man inom partiet tog som bevis för att det var fråga om en väl förberedd och planlagd konspiration med förgreningar och rötter utanför Polens gränser. Som huvudbovar i dramat utpekades USA och Västtyskland med Free Europe och sionismen som lydiga verktyg. Sionismens skuld i det hela ansåg man styrkt av att några av de mest aktiva vid oroligheterna var av judisk börd, däribland sönerna till partipamparna Roman Zambrowski och Szlajfer, och av det faktum, att studentklubben Babel, en samlingsplats för de oppositionella, var inrymd i samma hus som judiska sällskapet.

Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1968.

Tendensen att misstänkliggöra allt och alla, som har med studentupploppen att göra, har på sina håll tagit sig rent groteska former. Skulle man tro socialistiska ungdomsförbundets tidskrift Walka Mlodych (De ungas kamp) så skulle flertalet av de inblandade varit rena odågor, som endast tack vare sina fäders goda ställning i samhället beretts tillträde till universitetet. Att protektion eller det system av tjänster och gentjänster som ryssarna kallar blat är en vanlig företeelse i kommunistländerna liksom på många andra håll i världen är ofta omvittnat. Men varför skulle de protegerade göra revolt mot ett system, som gynnar dem? Redaktionen för Walka Mlodych har säkert ett svar till hands för läsekretsen. Logiken behöver den inte bekymra sig så mycket om. Ty här är det känslor och starka känslor med i bilden. Jag träffade en ung flicka, medlem i ungdomsförbundet, som verkade hur trevlig och positiv som helst ända tills samtalet gled in på studenterna. Men då vällde det med ens fram så mycket groll och motvilja att jag nästan blev skräckslagen. "Dom där vill alltid flyta ovanpå. Oss arbetare kallar dom trälar och tölpar. Deras föräldrar har förbindelser överallt, så dom kan göra vad dom vill. Det är hemskt, att det skall vara så.” Jag tänkte invända att det måste vara dåligt ställt inom partiet, om det tillät sådana saker. Men jag avstod. Mitt i allt känslosvall och tankeoreda fanns det något ärligt hos henne som var avväpnande.

Annons
Annons

Det är ingen tvekan om att man på ansvarigt håll i sin iver att sätta högskolornas orosandar på plats utnyttjat motsättningen mellan arbetarungdom och studenter på ett allt annat än sympatiskt sätt. Episoder som då några studenter vid 1966 års förstamajdemonstration från Warszawauniversitetets gård överöste de förbitågande arbetarna med glåpord av typen: "Trälar, tillbaka till spaden! Hem och fullgör planen!” och uttalanden som författaren Kisielewskis definition av det moderna Polen som "mörkermännens diktatur” har basunerats ut i pressen. Metoden är kanske effektiv, men i så fall desto farligare och kortsyntare. För morgondagens Polen är det ett livsvillkor att arbetare och intellektuella kan mötas i förtroendefullt samarbete.

Partiet och statsledningen är givetvis väl medvetna om detta. Det vore också orätt att påstå, att marshändelserna inte gett upphov till allvarlig självrannsakan å högsta ort. Bakom partiledarnas deklarationer, avfattade på marxismens bysantinskt stela formelspråk, spårar man utan svårighet en äkta oro. Kritiken har inte bara och kanske inte ens i första hand riktat sig mot studenterna utan mot partiets organisationer och representanter vid högskolorna, mot det socialistiska ungdomsförbundet och mot den akademiska lärarkåren, som alla anklagas för att inte ha visat tillräckligt intresse för studenternas problem och andliga fostran.

Det är betecknande, att vid de täta möten mellan studenter högskolelärare och partirepresentanter, som satt sin prägel på polskt högskoleliv allt sedan marshändelserna, har "de sionistiska manipulationerna” inte ens stått på dagordningen. I stället har man ägnat sig desto ivrigare åt fakta bakom studenternas missnöje, studieplaner, ekonomiska villkor, framtidsutsikter. Och en hel rad ledande partipampar har beskäftigt vänt sig till högskoleungdomen med en faderlig attityd av förmaning och uppmuntran. Till och med den hårdföre inrikesministern Mieczyslaw Moczar har stuckit färlan bakom ryggen och åstadkommit ett smil mot studenterna som sannerligen inte tillhör hans varmaste anhängare.

Annons
Annons

Samtidigt har man i press och sejm gått till samlad attack mot "ungdomens förförare” bland författare och universitetslärare. Bland de förra är det framför allt Kisielewski, Jasienica Grzedzinski och Slonimski som råkat illa ut. Den sjuttioårige Slonimski, en av förkrigs-Polens främsta judiska författare, har en tillräckligt stark ställning i polskt kulturliv för att klara sig rätt helskinnad genom trumelden, men de andra tre har uteslutits ur författarföreningen med allt vad det innebär av materiella komplikationer. Jasienica, som efter kriget tillhörde ett kontrarevolutionärt band med ett digert syndaregister av sabotage och politiska mord, har fått se sina brott återuppstå i tidningsspalterna som en liten fingervisning till allmänheten om vad det är för några skumma krafter som döljer sig bakom studenterna.

Men framför allt har man koncentrerat sig på den grupp universitetslärare, som under många år satt sin prägel på de heta debatterna på Nowy Swiats och Krakowski Przedmiescies studentkaféer och diskussionsklubbar. Man har öst spaltvis med hån och förakt över dessa akademiska kafépolitiker och världsförbättrare med Karol Modzelewski i spetsen och kallat dem intelligenssnobbar, anarkister, revisionister och ännu fulare saker. Särskilt ur "de klentrognas manifest”, manifest malowiernych, som utarbetats av gruppen kring Modzelewski, har man hämtat riklig näring till rättrogen ilska. Till exempel i följande teser: "Frågan om Polens oavhängighet har mist sin aktualitet. Ingen hotar den i dag och därför finns det ingen att försvara sig mot. I en arbetardemokrati som Polen har sådana statsattribut som hemliga polisen och krigsmakten blivit överflödiga. Det nya Polen har uträttat stora saker under sin drygt tjugoåriga existens men nu har dess inspirationskällor sinat. I det rådande systemet blir alla stora former av mänsklig aktivitet meningslösa”.

Annons
Annons

I sina attacker mot "de klentrogna” kan partiet förvisso räkna med stöd av en förkrossande majoritet av det polska folket. För övrigt är Modzelewski lika okänd för den breda allmänheten som beundrad av avantgardisterna i Warszawas studentvärld.

Vad har då marshändelserna betytt för studenterna själva? Ja, låt oss först komma ihåg att en stor del av dem inte alls berörts av det hela. För flertalet av de agerande och sympatiserande kan man väl närmast tala om en kort och känsloladdad reaktion på en rad missförhållanden av de mest skilda slag, från helt praktiska och materiella till mera djupgående och svårbedömbara faktorer. För den lilla grupp huvudaktörer som relegerades blev konsekvenserna allvarliga nog, även om det antytts att beslutet så småningom kan tas under omprövning. För de studerande vid de sju fakulteter, huvudsakligen ekonomiska och filosofiska, som tills vidare stängts blev den direkta följden ett temporärt avbrott i studierna, som myndigheterna för övrigt på ett sätt fiffigt sätt utnyttjat till att inkalla de berörda manliga studenterna till reservofficersutbildning.

Jag träffade en representant för den sista gruppen på återresa till sitt förband efter en kort påskpermission. Det var en intelligent och seriös ung man, allt annat än en hållningslös orosande. Hans vittnesbörd om bakgrunden till marshändelserna snuddade vid vad jag inbillar mig vara en viktig sanning, som aldrig kommit till uttryck i pressens och partiets utförliga kommentarer. Jag försöker återge det ur minnet så gott det går.

Annons
Annons

"Vi är inte emot kamrat Gomulka. Vi tycker att han är en hederlig man, som försöker göra det rätta. Vi är inte heller mot socialismen. Den kanske inte är någon idealisk samhällsform, men den är antagligen det bästa av de alternativ som finns för närvarande. Vi är inte mot mot partiet trots alla misstag och övergrepp det gjort sig skyldigt till i det förflutna. Men vi är emot all floskler, halvsanningar och lögner, alla obevisade påståenden och tvärsäkra trossatser som man tvingar på oss. Vi är helt enkelt trötta på alla de fraser ur den marxistiska vokabulären som egentligen inte har någon täckning utan bara är ett slags besjälat nonsens. Låt mig ta ett exempel! Om man bygger en fabrik i ert land, så är det ett fabriksbygge och inget annat, i sig självt imponerande nog. Men här oss är det alltid en de socialistiska krafternas seger, eller något annat lika pompöst. Och alla dessa påståenden överallt. Socialismen garanterar rättvisa. Men hur var det före 1956? Vi hade socialism men var fanns rättvisan? Folk kastades i fängelse och avsattes hur som helst. Vid universitetet får vi lära oss att pröva varje påstående kritiskt och obarmhärtigt. Men så fort vi vänder oss till det som är vårt viktigaste forskningsobjekt, vårt eget samhälle, får vi inte längre ställa frågorna. Är det sant? Vad finns det för bevis? Vi begär inte några privilegier eller höga löner för akademiker. Men vi vill inte bli beskyllda för att vara missdådare och folkets fiender om vi använder det som det är vår skyldighet som intellektuella att använda: vårt kritiska omdöme”.

Annons
Annons

Jag tror att partiet har all anledning att lyssna på sin unge kritiker. Den leda vid den marxistiska fraseologin som han gav uttryck åt delas enligt min uppfattning av flertalet polacker. Och den gäller inte bara fraserna som sådana utan i lika hög grad de gottköpsteorier och patentlösningar som de uttrycker. Att gottskriva socialism och kommunism allt positivt och tillskriva kapitalism, imperialism, revisionism och vad den aktuelle djävulen nu heter allt ont utmanar inte bara löjet utan också sanningen. Och den kränkta sanningen brukar förr eller senare ta en gruvlig hämnd.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons