RecensionTeater
Vuxenblivandets oro fångas i flyktiga scener
Natasja Jean-Charles spelar fängslande den trettonåriga Jenna, på gränsen mellan barn och vuxenblivande, i en yvig iscensättning av Johanna Thydells ungdomsroman.
Det gör ont att bli stor, speciellt när man är tvungen att bli det alldeles för fort. Johanna Thydells ungdomsroman ”I taket lyser stjärnorna” kom för tjugo år sedan, men tar upp ämnen som fortfarande är aktuella. Vi möter trettonåriga Jenna som försöker navigera i sitt knoppande vuxenblivande, den första kärleken, kompisarna i skolan – samtidigt som hennes mamma sakta tynar bort i bröstcancer. I Sanna Kaivanlos dramatisering har trånandet sopats bort till en parentes, det finns andra aspekter av en flickas själsliv som är mer akuta.
I ett pastellfärgat scenrum belyses kvinnoliv i tre generationer av ett drömskt neonskimmer som reflekteras av de spegelväggar som omgärdar scenen. Publiken sitter mitt emot varandra och fyra burar i gogodansstil vill kanske säga något om vår uppvisningskultur som sällan låter den äkta skörheten komma till ytan. Natasja Jean-Charles som Jenna punkterar i så fall det idealet med sin fängslande framtoning och ett underspel som bara förstärker tonårstjejens motsägelsefulla längtan efter att både vara liten och stor.