Dags att rusta upp för kulturkrig?
Symboliska konflikter tar allt större utrymme i den politiska debatten, på bekostnad av mer handfasta frågor kring makt, fördelning och ekonomi. Men stämmer det att ett ”kulturkrig” präglar dagens offentlighet, och hur ser i så fall villkoren ut för en mer diplomatisk dialog?
Det sägs allt oftare att det pågår ett kulturkrig i Sverige. Men gör det verkligen det? Vad gäller det i så fall och vilka är vapnen? Rent principiellt är ett kulturkrig en kamp om vem som ska ha makten att formulera vilka vi är, vad som är viktigt och därmed i förlängningen vad vi bör satsa på, ekonomiskt, socialt, akademiskt och så vidare. Alltså vem som ska ha hegemonin, eller med det inhemska uttryck som Lars Gustafsson myntade: äga problemformuleringsprivilegiet.
Kulturkriget är i hög grad en kamp om ord och symboler och det har starka drag av metapolitik, alltså sådan politisk debatt som endast indirekt rör det dagliga värvet, men som lägger grunden för hur det kan föras. Detta gör inte kulturkriget, om vi nu väljer att kalla det så, mindre viktigt, utan snarare tvärtom. Det rör vid politikens kärna, dess nerv: frågan om varifrån makten utgår, vilken form den ska ha och, inte minst, vilka begränsningar.
Uttrycket ”kulturkrig” har vi i Sverige närmast fått från den amerikanska debatten, där culture wars sedan länge är en viktig del av den offentliga diskussionen. Men själva företeelsen går mycket längre tillbaka och den kännetecknar, om än under andra namn, egentligen hela den moderna tidens historia – alltifrån reformationen och 1600-talets religionskrig mellan protestanter och katoliker, via upplysningen och den franska revolutionen, samt Darwin och striden om tolkningsföreträdet av verkligheten mellan vetenskap och kyrka som pågick ända in på 1900-talet, och in i vår tids strider kring majoriteter och minoriteter, kvinnorollen, abort, hbtq-frågor, antirasism och så vidare.
Identitetspolitik och kulturkrig hänger samman med varandra.
Sett som en dynamisk helhet är det rätt tydligt att ökade fri- och rättigheter, en vetenskaplig världsbild samt inte minst en allt övertrumfande individualism tycks vara historiens segrare. Men om vi skärskådar varje enskild strid är det dels tydligt att utfallet inte alltid varit så givet, att många strider förblir ouppklarade samt, det mest besvärliga av allt: att den månghundraåriga kampen, i alla dess former, i dag tycks kröka sig in mot sig själv. Mot individualismen och de liberala friheterna, liksom upplysningsarvet och den vetenskapliga metoden reses allt oftare postkolonial liksom feministisk och antirasistisk kritik. Den riktas både mot anspråken på universalism, med synpunkter på att det i själva verket är vita, västerländska män som anses vara mönstret och mallen för hela mänskligheten. Men även mot individualismen, som rentav kan ses som ett hot mot kollektiva identiteter, men också som ett sätt att fortsätta att under falska förespeglingar om rättvisa i själva verket gynna dem som systemet byggts för.
Kritikerna kan visst ha poänger, universalismen gör sig ofta blind för att det i själva verket är en västerländsk hegemoni den försvarar, men den vetenskapliga metoden är universellt gångbar, systematiserat kritiskt tänkande är det enda sättet för mänskligheten att komma vidare och de individuella mänskliga fri- och rättigheterna är de bästa principer vi äger, till gagn inte minst för utstötta och förtryckta, även om vi bör vara medvetna om deras villkorlighet och historicitet. Svaret är inte alternativa vetenskapliga metoder ur vilka självkritiken trollats bort eller kollektiva rättigheter som varierar från grupp till grupp. Och ja, detta är historiskt sett framvuxet i västvärlden, men det är trots det det bästa alternativet som står oss till buds. Att riva institutionerna är till skada för alla, att förvalta och utveckla dem och göra dem tillgängliga däremot är till hjälp för alla. Verkligt progressiv politik för en fri värld förs på en fast grund av fungerande institutioner.
Det är i Tyskland i slutet av 1800-talet som man börjar prata om kulturkrig i den mer moderna meningen, men då kallas det Kulturkampf. Där handlade det om en maktkamp om utbildningen, mellan den tyske rikskanslern Bismarck, som lett enandet av de många tyska staterna till en nationalstat 1871, och den katolska kyrkan. Eftersom USA vid denna tid var fullt av nyinvandrade tyskar följdes debatten rätt noga där, och kom att samspela med den stora fientlighet mot katolska invandrare som kännetecknade landet åtminstone fram till första världskriget. Under 1920-talet tog kulturkriget på allvar fart i USA, och även där rörde det i hög grad striden mellan kyrkan och vetenskapen – inte minst om darwinismen – och därmed även makten över utbildningen.
Även om hela 1900-talet sedan präglas av den här typen av djupa, kulturella motsättningar i USA så används inte uttrycket ”culture wars” särskilt ofta, inte förrän sociologen James Davison Hunter tar upp det igen, i sin bok ”Culture wars: The struggle to define America” (1991). Hunter konstaterar att de kulturella konflikterna tagit allt större utrymme i den politiska debatten, på bekostnad av mer handfasta frågor kring makt, fördelning, ekonomi, försvar och så vidare. Debattens brännpunkter gäller, då han skriver (liksom i hög grad än i dag), aborträtten, homosexuellas rättigheter, värderingarna som förmedlas genom skolans undervisning, rätten att bränna den amerikanska flaggan och liknande frågor.
Hunter redovisar flera olika ståndpunkter med stor förståelse för att man kan ha olika syn på sakerna, så hans bok är ingen brandfackla i kulturkriget utan snarare ett försök att förstå vad det handlar om. Han konstaterar, liksom jag ovan, att det ytterst är en strid om dominans: makten att definiera verkligheten. Den skiljer sig dessutom från vanlig politisk debatt i det att den handlar om ömsesidigt uteslutande sanningsanspråk. Det gör denna kamp till ett nollsummespel, som trots att man kan tycka att det gäller delvis bara symboliska frågor i själva verket är mycket allvarligare än de vanliga politiska striderna. Kulturkriget gäller värderingar och värderingar definierar identiteter, och identiteter är strängt taget inte förhandlingsbara. Det återstår alltså en ren maktkamp om vilken identitet som ska äga företräde.
Identitetspolitik och kulturkrig hänger samman med varandra, bägge är fält som politiker och debattörer som insett att de inte kan påverka politikens hårda frågor mer än marginellt tar sin tillflykt till. Då slipper de hantera det verkligt svåra, som i grund och botten är materiellt och rör resurser, människor, klimat och annat konkret, runt vilket ironiskt nog konfliktlinjerna i praktiken är rätt oklara.
Men kulturkriget är ingen konstruktiv undanflykt, just för att det rör existentiella frågor. Därför är det så oförsonligt. Men det finns ingenting i det som inte borde kunna hanteras i demokratiska former. Frågan är bara om vår offentlighet fungerar tillräckligt väl för det i dag. Även etablerade politiker väljer oftast de enklaste argumenten, gör de lättaste utspelen och ignorerar det komplexa i politikens stora frågor. Oftast är inte antingen–eller något hållbart alternativ, och de yrkesverksamma erfarna politikerna vet ju detta. Ändå debatterar alla som om det verkligen gällde att segra eller dö. Det är destruktivt. Det sänker väljarnas förtroende för politikerna och förvandlar debatten till en sorts föreställning, en uppvisningsmatch, snarare än en möjlighet att på allvar tala igenom politiska och samhälleliga problem och frågor i offentligheten.
I Sverige har det inte talats om kulturkrig särskilt länge, men på senare år har det återkommande hävdats att det är just ett kulturkrig, efter amerikansk modell, som präglar den svenska offentligheten. Ska vi hårdra det finns det visst aspekter i debatten om kriminaliteten som har sådana drag, även i diskussionen om skolan naturligtvis. Men något kulturkrig på allvar kring aborträtten, religionens roll i samhället och i förhållande till vetenskapen eller för den delen rättigheter för hbtq+-personer har vi inte, annat än på marginalen. Och debatt om skolan och rättssamhället borde inte vara något existentiellt problem i ett land där praktiskt taget alla vill minska brottsligheten och förbättra undervisningen, om än med lite olika tekniker.
Det område där vi kommer närmast kulturkrig är migrationen, och där tycks det faktiskt så att båda sidor ser kampen kring den som en existentiell ödeskamp. För den ena sidan är inflödet så stort att det hotar det svenska samhällets sammanhållning, för den andra går motståndet mot invandringen emot allt som definierar oss som moderna svenskar: öppenhet, tolerans, människovärde och mänskliga rättigheter. Det finns ingen vilja till konstruktivt samtal på någon sida, vad det verkar. Det är verkligen ont mot gott, ur båda sidors synvinkel.
I en fungerande demokratisk offentlighet ska inte konflikter vara något problem. Tvärtom är demokratin konstruerad just för att konflikter ska kunna hanteras fredligt och problem lösas på bästa möjliga sätt. Därför är det ytterligt allvarligt då man i stället försöker tysta sina motståndare, eller förklara dem som ett hot mot själva systemet, vilket bägge sidor i diskussionen kring migrationen strävar efter. Den sida som varit för stor invandring har haft hegemoni hittills detta århundrade, det är inte säkert att de kommer att behålla denna. Kommer den andra sidan att vara öppnare för konstruktiv debatt då de får överhanden eller kommer de att stämpla ut dem som tidigare ville stämpla ut dem själva?
För att återfå förmågan att föra en konstruktiv debatt om svåra frågor måste vi ta oss ur kulturkrigsmentaliteten. Visst finns det sådant som är till sin natur existentiellt, men det finns många frågor som inte har ett enda riktigt svar utan bara olika varianter av mer eller mindre halvbra lösningar. Det mesta av det som kallas kulturkrig kan överföras till normal debatt, med argument, motargument och försök att hitta fungerande politiska lösningar. Att underminera debatten genom den sortens uttryck som får den att verka som krig är ytterst farligt. I demokratisk debatt bryts åsikter mot varandra. I krig slåss man om segern. I demokratin kommer vi aldrig till punkt: det är som det ska vara.
