Recension

Panic RoomTjusig teknik - inte mer

Stefan Spjut
Publicerad
Annons

David Fincher har genom sina framgångar försatt sig i en otacksam situation. Det förväntas att han ska leva upp till den höga nivå som utmärker hans tidigare filmer. Av dessa är Seven och Fight Club stilbildande mästerverk. Det ska genast sägas att Panic Room är en bra film. Men den är inte mycket bra. Och därmed är den något av en besvikelse. I tekniskt avseende är det en oantastlig produkt. De akrobatiska kameraåkningar, genomskärningar och zoomningar som vi såg prov på i Fight Club har i Panic Room beretts stort utrymme, även om övningarna bitvis tycks vara självändamål. Turen genom kaffekannans handtag lär bli filmhistoria.
Handlingen i detta kammarspel är däremot förvånansvärt banal. En kvinna (Jodie Foster) låser in sig i ett i hemmet befintligt betongrum tillsammans med sin dotter. Där inne finns tv-monitorer som bevakar hela huset. Tre omaka inbrottstjuvar gör vad de kan för att komma in i rummet. Det är egentligen allt. Den som väntar på en vändning av det slag som Fincher brukar bjuda på väntar förgäves.

Temat berör ett grundläggande trygghetsbehov. Att ha tillgång till en ointaglig stålkammare dit ingen utomstående kan nå är extremen av detta behov. Inte oväntat byggs det mängder av dylika rum i dagens USA.
Att ohotad kunna betrakta faror väcker en primitiv och motstridig lustfylldhet hos människan. Det är en sorts psykologiskt svindleri, ungefär som att vara rädd för ormen i terrariet eller varför inte mördare på bioduken. Därmed har publiken mer gemensamt med filmens huvudpersoner än vad som är vanligt vid ett biobesök. I Panic Room kompliceras förvisso situationen avsevärt av att dottern är diabetiker och de inte kan sitta i rummet och trycka hur länge som helst. De spår som Panic Room lämnar är framför allt av filmteknisk art. Det är lekfullheten och excellerandet man minns.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons