Winckelmann och den unika imitationen
ANTIKA IDEAL. ”Det enda sättet för oss att bli stora, ja oefterbildliga, är att efterbilda de antika.” Det skrev Johann Joachim Winckelmann i en ofta citerad passage. En nyutgiven skrift av Winckelmann ger intressanta inblickar i den nyklassicism som han var med och formulerade.
Det faktum att estetikens idéhistoria går tillbaka till den grekiska antiken, med Platons, Aristoteles och andra tänkares diskussioner om skönhetsbegreppet och konstens betydelse i den frie mannens uppfostran, hindrar inte att det var först vid mitten av 1700-talet som estetiken institutionaliserades som en egen akademisk disciplin, med den tyske filosofen Alexander Gottlieb Baumgarten som första företrädare. Tidigare under samma sekel hade hoven och kyrkan förlorat sitt monopol på konsten, vilket öppnade inte bara för offentliga konstutställningar utan också för konstkritiken och det moderna konstbegreppet, det vill säga att måleri, skulptur, arkitektur, musik och poesi började uppfattas som en begreppslig enhet, ”de sköna konsterna”. Till allt detta kan läggas att årtiondena vid 1700-talets mitt – som följaktligen utgjorde det estetiska fältets konstitueringsfas – också var tiden för konsthistoriens framväxt. Just den utvecklingen är nära förknippad med
Johann Joachim Winckelmann. Det var han som i sitt stora trebandsverk ”Geschichte der Kunst des Altertums” (1764–67) för första gången fogade samman begreppen konst och historia i en radikal omtolkning av den grekiskantika konsten och skulpturen.