Rädslan som det politiskt normala
DET NYA SVERIGE Med ord som ”bloggbävning”, ”nätdemokrati” och ”deltagarkultur” har det civila samhället delvis förändrat inriktning. Men har det också bytt innehåll? SvD inleder i dag en serie om Sverige i FRA-debattens spår. Det som hänt, skriver Lena Halldenius, är inget mindre än att Sverige åsidosatt sin egen grundlag.
I en tid av stora politiska omvälvningar, folkliga uppror och så några nya vingelbenta konstitutioner avsedda att garantera folklig kontroll över den politiska makten, publicerades en liten essä. Den hette ”Zum Ewigen Frieden” (”Den eviga freden”); året var 1795. På ett fyrtiotal torra och ganska ogästvänliga sidor slår författaren, den preussiske professorn i filosofi Immanuel Kant, in två poänger som fortfarande torde ringa i öronen på varje politiskt litterat person. Den första poängen handlar om vad som krävs för fred och den andra om vad som krävs för rättvisa.
I likhet med den engelske filosofen Thomas Hobbes 150 år tidigare framhåller Kant att krig inte nödvändigtvis involverar strid, blod och död. Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.