Recension
Frisk språkdräkt ger oss ny Bovary
SVÄRMISK OCH ARG Att läsa ”Madame Bovary” i Anders Bodegårds språkdräkt är som att se en gammal tavla sedan den rengjorts: plötsligt lyser de ursprungliga färgerna fram, skriver Ellen Mattson.
”Madame Bovary” brukar beskrivas som den första naturalistiska romanen. Beskrivningen kan illustreras med en karikatyr från 1869 där Flaubert lyfter upp ett blödande hjärta på sin kniv medan Emma Bovary ligger bredvid honom på dissektionsbordet. Naturalismen handlade om att kyligt sprätta upp, att vetenskapligt analysera, att utan illusioner och förskönanden beskriva.
Om det är ett program som helt och fullt genomförs i Flauberts roman är en annan fråga; klart är i alla fall att han sökte efter ett ämne och fann det i en tidningsnotis om en läkarfru som begått självmord. I hennes öde såg Flaubert något lagom trivialt, en småttig tragedi utan romantiska lockelser, som tillät honom att koncentrera sig på stilens exakthet medan han frilade de mekanismer som lett fram till hennes död: lögner, skulder och äktenskapsbrott.