Katastroferna blir Carrères läromästare

Vad gör en människa som bränt sina skepp? Vart tar hon vägen efteråt? En stor del av fascinationen inför Emmanuel Carrères nya roman D’autres vies que la mienne, ”Andra liv än mitt” (P.O.L, 310 s.) härrör ur samma primitiva instinkt som får människor att stanna upp inför eldsvådor och trafikolyckor: ska de drabbade klara sig, är de vid liv när de släpas ut från olycksplatsen? Det spelar i sammanhanget mindre roll att just denna olycksplats var omsorgsfullt konstruerad av offret själv. Romanen ”En rysk roman” från 2007 (på svenska förra året) är en övning i självutlämnande fiktion som tycktes särskilt avsedd att lägga sin upphovsmans liv i ruiner. Där nöjde sig inte Carrère med en närgången skildring av en kärleksaffärs slutfaser, han lämnade dessutom ut sin familjs sjaskiga historia under ockupationen, vilket föranledde en brytning med modern, historikern och Franska Akademiens ständiga sekreterare Hélène Carrère d’Encausse. Man kan se ”En rysk roman” som författarens reaktion på den bok som gjorde honom internationellt känd: ”Doktor Romand” (2000), den dokumentära berättelsen om mötet med Jean-Claude Romand, mannen som mördade sin familj hellre än att avslöja att han ljugit om sin yrkesidentitet i alla år. Som om han kommit alltför billigt undan genom att i första hand lämna ut en annan människa vände Carrère nu hela sin yrkesskicklighet, förmågan att ifrågasätta en människas mödosamt uppbyggda identitet, i ”En rysk roman” mot sig själv. Hans nästa steg var svårt att förutse, även om det i efterhand ter sig logiskt: Har du blivit av med en familj? Vänd dig till nästa. Konsekvensen av ”En rysk roman”, brottet med den egna familjen, leder Carrère i armarna på sin flickväns familj.