Rörelse präglad av sina höjdare

Nyligen avled förre presidenten i IOK (Internationella olympiska kommittén) Juan Antonio Samaranch. Han hyllades i varma ordalag, mest i bisatser nämndes hans tid i den spanska statsfascismens tjänst. Onekligen blev han rätt IOK-boss i rätt ögonblick. Liksom en gång Sveriges historia var dess konungars har den olympiska, inte särskilt demokratiska, rörelsen präglats av dess presidenter. De styrande männen – kvinnor skulle länge tiga i församlingen – har tydligt påverkats av rådande tidsanda. IOK har knappast varit så självständig gentemot omvärlden som man själv ofta velat påskina.

Hur skulle något så vanvördigt som en olympisk rangordning av presidenter se ut? Jag tar risken, eftersom jag inte längre är aktuell för OS-ackreditering: