Analys
Konkurs bästa lösningen för krisländerna
Lärdomen av euroföregångaren ecuns sammanbrott borde ha varit insikten om att länder behöver en ventil för att snabbt kunna återställa sin konkurrenskraft och sin balansräkning om skulderna blivit för stora. Istället har man gjort man tvärtom. Med devalveringsspåret stängt borde en snabb skuldrekonstruktion, default, vara det minst skadliga alternativet för eurozonens krisländer.
Det är 20 år sedan eurons ”betaversion”, ecun, krackelerade. Först lämnade Finland, sedan Italien och England. Sverige med Riksbankschefen Bengt Dennis kämpade emot genom att höja räntan till de oförglömliga 500 procenten. Men efter ett par månader så tvingades även Sverige låta kronan flyta. Norge gjorde samma sak och även Portugal, Spanien och Irland devalverade sina valutor. En pådrivande faktor till kollapsen var, förutom att vissa länder som Sverige hade byggt upp stora interna obalanser, att tyska Bundesbank hade börjat höja räntan eftersom de var livrädda för att inflationen skulle ta fart efter att notan för återföreningen av Östtyskland fått budgetunderskottet att stiga kraftigt.
Så här i efterhand kan man undra varför Sverige och dessa andra länder kämpade emot så länge för att hålla fast vid denna växelkursmekanism. Den var knappast vad svensk ekonomi behövde. Vi hade efter det sena 80-talets kreditdrivna fastighetsfest och allmänna överhettning fått en ny kostnadskris som hade urholkat vår konkurrenskraft och bytesbalansen var negativ. När valutakrisen slog till stod vi dessutom mitt uppe i en finans- och fastighetskris, som hade börjat blomma ut året innan. Höga räntor för att försvara en fast växelkurs gjorde därmed bara ont värre.