”Lämna inte ett barn ensam med sin sorg”
LÄSARSAMTAL Att barns förmåga att klara sorg hänger ihop med hur stödet från omgivningen ser ut har vi belyst i artikelserien Barn och döden. Läsarnas egna erfarenheter är också en smärtsam påminnelse om det. Vi börjar med en lång berättelse om ett sorgearbete som varade i 44 år.
DÅ JAG VAR FYRA ÅR dog min mamma hastigt i en hjärnblödning. Det hände på pingstafton 1948. Mamma står vid diskbänken. Jag leker på golvet med något. Pappa sitter vid köksbordet och läser tidningen. Mina bröder som då var sex och åtta år är borta i en granngård.
Plötsligt släpper mamma allt och springer till kammaren och lägger sig på sängen. Nu händer allt snabbt. Provinsialläkaren kommer. Min faster Beda är där. Jag minns hur jag står i dörren till kammaren och tittar på dem hur de sitter runt henne. Runt mammas mun har det bildats ett gröngult skum. Det ser mycket otäckt ut. Ingen bryr sig om mig där jag står. Så tar doktorn en tång och nyper ett stort jack i hennes överarm. Jag skriker: Gör inte så mot min mamma. Jag har stört dem och de stänger dörren om sig. Jag minns inget mer.