Recension

Van HelsingGoth-action som hellre borde ha gjorts till tv-spel

Publicerad
Annons

Det ska tydligen vara en goth-action med Kate Beckinsale i år. Nyligen jagade den menlösa brunetten varulvar i ”Underworld”, här har hon uppgraderats till vampyr- och varulvsjagande prinsessa i 1880-talets Transsylvanien. Med tanke på att hon lever på 1800-talet är hon väldigt modern med hårdrocksmockastövlar, stretchbyxor och vågpermanent. Till hennes undsättning kommer monsterjägaren Van Helsing (Hugh Jackman, Wolverine från ”X-men”) ett slags Highlander i slokhatt och fönat hår. Andra på rollistan: en tokrolig, uppfinningsrik munk, Frankensteins monster, Draculas brudar – tre avancerade vildvittror med stark längtan efter telningar – en skock härjade bybor, ett hemligt sällskap i Vatikanen, Mr Hyde och herr Dracula själv – en desillusionerad glidare i vapenrock. Alla vill döda alla av varierande orsaker; blodtörst, varulvsbett, lojalitet, ondska, fromhet osv.

Det är på inga sätt en överdrift att kalla ”Van Helsing” för action. Det händer någonting precis hela tiden. Dataanimerade varulvar galopperar efter brinnande vagnar dragna av supersnabba hästar samtidigt som munken säger något fyndigt till Frankensteins monster, under tiden som vampyrbrudarna glidflyger ovanför och skränar. Folk slungar sig i rep över avgrundsdjupa raviner, spänns fast i tortyrredskap, hoppar baklänges upp i träd eller ramlar ner i underjordiska grottor. Den sista halvtimmen är man så effektchockad att hjärnan som försvarsmekanism bara registrerar valda delar av händelseförloppet, vilket å andra sidan inte är någon större förlust. Det här hade säkert blivit ett fantastiskt tv-spel.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons