Ny vänster måste byggas underifrån

VÄNSTERNS VÄGVAL Vänsterpartiet går in i årets valrörelse som ett splittrat parti. Mellan så kallade traditionalister och förnyare råder helt olika uppfattningar om hur jobben skall tryggas och välfärdsreformerna säkras. Inom Vägval vänster, som förnyarfalangen kallar sig, talar vissa om att grunda ett nytt parti. Men det kommer inte att bli aktuellt förrän till valet 2010, skriver dess ordförande Johan Lönnroth.

Publicerad
Till valet 2010 kan det vara dags för en rödgrönlila allians av frihetliga socialister och vänsterliberaler, skriver Johan Lönnroth.

Till valet 2010 kan det vara dags för en rödgrönlila allians av frihetliga socialister och vänsterliberaler, skriver Johan Lönnroth.

Annons

Jag är medlem i vänsterpartiet och ser här i Göteborg inget bättre politiskt parti att rösta på. Men om jag inte varit med i trettiofem år och om jag inte haft många vänner kvar i v, så hade jag nog gått ut i den politiska öknen.
Jag hade tre skäl att bli med i vänsterpartiet kommunisterna 1970. Det första var besvikelse på socialdemokratin. Jag arbetade en kort tid i kanslihuset. Sannolikt fick jag jobbet för att någon sagt att jag var en möjlig s-medlem. Jag mötte unga män som var som om de hade arvsrätt till höga poster i staten. Ingen frågade efter mina åsikter, men flera om när jag tänkte skaffa partibok.
Det andra skälet var att jag mötte kommunister som starkt avvek från den bild jag hade. Som historikern Lars Herlitz och hamnarbetarbasen Kalle Hallgren. De behandlade oss yngre som jämlikar och delade själva ut flygblad. På en resa till Indien träffade jag också kommunister som inte heller de var som de trötta tanksvinkande gubbarna på Kreml-muren.

Det tredje skälet var det jag såg som vpk:s
omvandling till vänstersocialism. C H Hermansson pekade i ”Vänsterns väg” 1965 ut det nya: kritik inte bara mot storfinansen utan också mot etablissemangen i staten. Stöd åt kvinno- och miljörörelserna. Företagsdemokrati. Fördömandet av inmarschen i Prag 1968 stärkte bilden av ett nytt parti.
Väl medlem insåg jag att förnyelsen var mer problematisk än jag trott. I Danmark och Norge hade vänstern till vänster om socialdemokraterna delats i en kommunistisk och en vänstersocialistisk del. Men vpk förblev blandat. Av det blev dubbel bokföring. Hård kritik mot brist på demokrati i östdiktaturerna varvades med kamratliga hälsningstelegram.
I det ideologiska bagaget fanns också den demokratiska centralismen, att en minoritet skulle tiga om sina åsikter efter taget beslut. Particentralismen var nära förbunden med övertron på staten och på en förment ”vetenskaplig” socialism. På hemmaplan var man stödparti till socialdemokraterna. Linjen från förr var som en gammal kommunist i Göteborg självironiskt uttryckte
det: att ligga nära sossarna och vänta på ryssarna.
Statssocialismen inom både vpk och s gjorde att få begrep sig på det ursprungliga löntagarfondförslaget från 1975, det som syftade till arbetarmakt inom marknadsekonomins ramar. Hade förslaget varit mer decentralistiskt och haft de ”raka rör till plånboken” som metallbasen Leif Blomberg talade om, så hade det kanske kunnat fungera. De statsägda fonder vi fick var - åter enligt Blomberg - ”iskalla bland jobbarna”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons